Därför har jag alltid beundrat Lena Andersson

RECENSION. ”I min värld fanns det mesta dolt bakom något annat.” Så står det i en av Lars Gustafssons finaste dikter, ”Elegi över en död labrador”, när han beskriver hur skillnaden mellan människa och hund kan sammanfattas med husses förvissning om att bollen finns även när den ligger bakom soffan.

Den där meningen har etsat sig fast som en underbart nyenkel illustration av intellektualism. Att förstå verkligheten som komplex, sanningen som skymd. Att veta att bollen finns bakom soffan även när vi inte ser den.

Kanske är det därför jag alltid har beundrat Lena Andersson som skribent: för hennes envisa övertygelse om motsatsen. Hos Andersson är världen enkel, tydlig, konkret. Hennes sommarprogram om Jesus 2005 bygger på den fantastiska idén att läsa Bibeln som en rakt igenom genomskinlig text och därigenom påvisa hur ytterligt osympatisk kristendomens centralfigur framstår i evangelierna. Hon lär oss att bortse från all symbolik, all tolkning, all tro och bara läsa det konkreta och uppenbara. Bollen som vi faktiskt ser.

Med samma nakna blick granskade hon obarmhärtigt kärlekens och åtråns väsen i böckerna om Ester Nilsson, liksom de senaste romanerna ”Sveas son” och ”Dottern” analyserade folkhemsbygget. Liksom hon under hela 2010-talet genomskådar samtiden som fristående kolumnist på DN:s ledarsida, för att gå över till SvD i november 2020. Texterna från de gångna fyra åren, 2018-2021, ges nu ut i bokform.

Det jag vill komma åt är den attitydförändring som tycks ha smugit sig på under Anderssons många år i spalterna.

Och det är med en olustig känsla av att uppgivet och alltmer utmattat lyssna på någons gnäll jag läser samlingen, som bär titeln ”Resten av verkligheten”. Ta de ständigt lika besvikna texter som Andersson med jämna mellanrum skriver om längdskidåkning, den sport hon själv utövade som elitåkare i ungdomen. Jag drar mig till minnes en text från 2015 som klagade över att kvinnliga skidåkare sminkar sig och fixar naglarna inför tävlingarna. Nu, i en text från 2021, klagar hon över att det inte längre existerar några ”skidkungar”, eftersom den klassiska grenen, herrarnas femmil, numera sällan eller aldrig körs med individuell start. Därmed befinner sig hela sporten i en sorglig klungkörning, på en ”resa in i likgiltighet genom hafs och rafs och nivellering”.

Min poäng är inte att en sådan analys bortser från moderna skidklassiker som Johan Olssons utbrytning och seger i Val di Fiemme 2013 (eller, för den delen, Frida Karlssons jakt på Therese Johaug under tremilen i Holmenkollen 2020), utan att det vilar något monotont över detta ständiga missnöje med att tillvaron förändras, att den perfektion som Lena Andersson tycks ha upplevt i osminkade kvinnoansikten och femmilarnas mellantidsmachismo har ersatts av … något annat.

Jag går tillbaka till de digitala läggen för att undersöka om det alltid har varit så. I en av hennes första ledartexter i DN, från sommaren 2009, hyllar hon amerikanen Lance Armstrong för modet att bryta mot etiketten och köra Tour de France i svarta strumpor, något som fransmännen aldrig skulle våga. ”Den som kommer in från sidan ser bättre stagnationen och hur den kan upphävas”, skriver hon i en lovsång till idrottslig förnyelse.

Äpplen och päron, visst. Det jag vill komma åt är den attitydförändring som tycks ha smugit sig på under Anderssons många år i spalterna. Hon är sur på att det har byggts stängsel på Västerbron för att hindra folk från att begå självmord eftersom det stör hennes utsikt. Hon ogillar att hon numera måste betala för plastpåsen när hon shoppar. Hon irriterar sig på att medarbetare i tidningar har bildbyline under sina texter (”Allt detta skribentkött hör inte hemma där.”). Hon älskar förvisso tv-serien ”Succession”, men stör sig på att den kommer med nya säsonger, att den levererar cliffhangers i stället för upplösning (”Dramatik är inte en umgängesform.”). 

Jag räknar upp dessa mer perifera exempel för att slippa ge mig in på hennes huvudsakliga ämnen under de senaste fyra åren, metoo, där vi har intagit skilda ståndpunkter i debatten varför jag här är part i målet. Men även här kan man tillgripa den gustafssonska bollen bakom soffan och risken med att förenkla en komplex verklighet. Andersson återkommer till den schematiska idén att kvinnor som ”signalerar sexuell tillgänglighet” bär en del av ansvaret för ovälkomna inviter eftersom ”de sexuella fördelar man vinner på att visuellt illustrera sitt intresse” också har kostnader.

Här vänds min uppgivenhet tillbaka till den beundran jag, som sagt, alltid har känt.

Men vänta nu, intresse? Av vad? Är en kvinna som klär eller sminkar sig på ett visst sätt alltså per definition intresserad av att ha sex? Kan det visuella uttrycket inte lika gärna handla om vem man vill vara inför sina vänner, hur man vill se ut på sociala medier, eller bara vad man önskar se i spegeln? Varför ska en kvinna alls behöva betala ett pris för att hon har gjort sig vacker?

Sådär håller det på, våldtäktsdomen mot Arnault är ett justitiemord, folk som är arga på Horace Engdahl bara avundsjuka, klimatrörelsen totalitär, elsparkcyklarna början på diktaturen och det som gör det svåruthärdligt är inte så mycket resonemangen i sig som att Lena Andersson i samma andetag måste älta hur oliktänkande tystas, marginaliseras och blir utfrusna. ”Men som vanligt råder full enighet utan diskussion”, skriver hon bittert efter att i över ett decennium ha diskuterat sig blå på framskjuten ledarplats i Sveriges två enda rikstäckande morgontidningar.

Eller? Fascinerande nog innehåller samlingen även refuserade texter, varav den ena ägnas åt att återge en 82-årig frilansjournalists sanning om Palmemordet, en sanning som berörda myndigheter antingen har missat eller mörklagt. Inte för att Andersson själv tror på denna sanning, men för ”den som satt sig in i Palmemordets detaljer är det dock åtskilligt som faller på plats”.

Och här vänds min uppgivenhet tillbaka till den beundran jag, som sagt, alltid har känt. Det finns något storslaget i att ha så stark moralisk kompass att man inte tvekar att nonchalera sina redaktörers omdöme och publicerar en refuserad krönika om Palmemordet trots den uppenbara risken att stämplas som rättshaverist, konspirationsteoretiker eller bara irrelevant.

För bollen ligger ju där den ligger. Och kanske har Lena Andersson rätt, kanske finns inte längre några skidkungar. Men genom de snövita spalterna kämpar hon tappert på mot nästa mellantid, obekymrad av med- eller motvind, av att jaga eller jagas, i alltmer ensamt majestät. 

Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.