Därför gullar jag med surgubben Jörn Donner

LITTERATUR | ESSÄ. I K special på SVT säger Jörn Donner, 86: ”Varför skulle man behöva en pappa? Mammor förstår jag att man behöver – men pappor? Äh.” 

Han har bestämt sig. Numera behöver han inte en enda jävel. Och i sin nyutkomna bok ”SuomiFinland II. Sista striden” berättar Jörn om när han och den finske tidigare ärkebiskopen John Vikström gav ut sin brevväxling om sina erfarenheter av prostatacancer. Den boken blev en succé i Finland, men i Sverige väckte den inget större intresse. Jag nämner detta endast för att kunna citera följande mening: ”Vår prostata förblev okänd i Sverige”. Den formuleringen gör mig lycklig över att Donner ännu är vid liv – hur stor förödelse han än har orsakat i övrigt. 

Det här är egentligen hemligt: innerst inne bryr jag mig inte om hur stora svin människor har varit, bara de är roliga. Många av de människor som har betytt mest för mig har varit större eller mindre svin. Förekomsten av en hel kader Jörn-liknande figurer i mitt eget liv gör att jag känner mig helt trygg när jag läser honom. 

Ju hårdare han är, desto mer kan jag i andanom sitta i hans knä och leka med hans glasögon. ”Ja ja, ut med det bara, Jörn”, tänker jag. Faktum är att jag själv med åren har tillskansat mig en mikrob Jörn-mentalitet, som är väldigt bra att ha. Det handlar om att skita i allt som ändå inte går att påverka. Att bara konstatera att livet i långa stycken är groteskt, och så är det med den saken. När man väl insett detta kan man skämta lite vresigt om det, lite så där i mungipan, och bli på riktigt bra humör en stund. 

Jörn och Rafael Donner

Jag tänker så mycket på Jörns son Rafael Donner, själv författare. De två har skrivit en bok tillsammans, ”Innan du försvinner. Brev mellan son och far”. Så massiv är faderns skugga att sonen inte kan skriva utan att handgripligen förhålla sig till den. 

Rafael skäms över att han fått mer av faderns tid än sina äldre halvsyskon, tror ett tag att han måste överträffa sin far för att kunna berättiga sin existens inför sig själv, tycks ännu som vuxen famla efter en identitet utanför papparelationen. 

Det är ju inte Jörns problem, förstås. Men ytterst få människor är som Jörn. Han har sagt i en intervju att han givetvis skulle sluta umgås med sina barn om de började bli tråkiga. 

När han genomgick en operation för några år sedan krävde han att Rafael skulle filma hela förloppet, så att det kunde inkluderas i filmen ”Perkele 2 – bilder från Finland”. Intrycken från den upplevelsen blev inledningen till Rafaels debutbok. När jag läser om detta håller jag nästan handen framför ögonen, som tittade jag på en splatterfilm. 

Detta att Rafael rör sig genom världen fastspänd vid en gammal atlantångare med hackande motor, varje gång han rundar ett hörn måste hela atlantångaren med, alla Rafaels tröjor har hål i ryggen för att dragkroken sitter fast köttet. Och så drar han med sig denna atlantångare in i sitt gryende författarskap också. Han kunde ju teoretiskt ha gjort tvärtom: lekt att han var en helt vanlig författare, vägrat svara på frågor om mr Hyde-versionen av farsan Baloo, krävt sin rätt att vara en riktig människa, inte någons halvintressanta avföda till dess han är aska i en urna. 

LÄS MER – Martina Montelius: Give it to me, Micke – låga som en furie!

Margaretha Krook

Om Jörn läste den här texten skulle han antagligen tänka: ”Jag ska inte klippa buskar i dag. Någon figur i Sverige tycker synd om min son. Så originellt. I morgon ska jag till vårdcentralen.” Han skulle dock inte göra något nummer av att jag är kvinna. Jörn är ingen slentrianmisogyn gammal stöt av Jan Guillou-snitt. Till det är han alldeles för begåvad. De riktigt intelligenta och roliga misantroperna gör inte skillnad på folk och folk. För dem har alla människor mycket riktigt lika värde – men det värdet är inte särskilt högt. Och i detta inkluderar de sig själva. 

Det är ännu en anledning till att jag tycker om Jörn. Han förhärligar aldrig sig själv – verkar inte ens särskilt intresserad av sig själv. När han någon gång i boken analyserar sin personlighet gör han det helt kortfattat, som i förbifarten. Han skriver att han tror sig vara ”inner-directed” – ett uttryck som används i David Riesmans sociologiska analysbok ”The lonely crowd” från 1950. Enligt boken styrs den som är inner-directed inte av samhällsnormer, utan av sitt eget inre gyroskop. 

Det är en vacker tanke. Gyroskop används ju också i rymdskepp, för att hålla kursen. Jag ser framför mig hur Jörn Donner sitter ensam i en rymdkapsel, rökande och muttrande, utsänd i på expedition genom galaxen för att få komma bort lite, som det plägar heta. Nere på marken står Rafael och filmar alltsammans, förstås. ”Tur att pappa inte ser att jag gråter”, tänker han. 

Är jag för snäll mot Jörn? Jag är ju en sån där kvinna som är hård mot de hårda! Varför detta plötsliga gullande med en finsk surgubbe som har varit elak fler gånger än de flesta av oss har haft bihåleinflammation? Jag tänker på när jag mötte Margaretha Krook i en korridor på Dramaten när jag var 14 år. 

Läkarbesök i Finland

Jag var där med min mor, litterär gigant i paritet med Jörn, allra minst. Vi skulle se något genrep. Margaretha pekade på mig och sade: ”Vems är den där?” Det var ju jätteelakt. Hon avhumaniserade mig! Och det är ett av mina bästa minnen i livet. Min morfar generalen hade en elak mamma. Hon kallade folk för kålhuvuden om de hade fel frisyr, gav sonen en toalettpappersrulle i julklapp och jag vet inte allt. Men hon var ofantligt rolig. 

På det sättet är jag faktiskt reaktionär. Jag tycker att det var bättre förr, när fler människor var öppet elaka, i stället för att lisma och försöka verka trevliga i parti och minut, för att sedan kaskadvomera på internet. Snart är kanske alla roliga misantroper döda, och vi lever i ett samhälle där alla viftar på sina välondulerade silkessvansar och drar långa, vaxade överläppar över sina giftdragerade rovdjurständer. Den tanken fyller mig med betydligt större obehag än att Jörn var otrogen på 1960-talet. 

Jag vill åka till Finland och följa med Jörn på hans läkarbesök. Han kan få berätta för mig om böcker han har läst, människor han har ljugit för och allt han är dödstrött på. Och om han pikar mig för min konflikträdsla ska jag pika honom för hans tjatighet. 

Vi ska ta heder och ära av varandra, och vara så lyckliga tillsammans tills Jörn dör. 

LÄS MER – Martina Montelius: Ingen vill att en besvärlig kvinna ska få finnas

Martina Montelius är dramatiker, teaterdirektör, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är ljudromanen ”Stackars Birger”.