Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Allt som är fel på samhället beror på bristande fantasi

Amitav Ghosh.Foto: Mirco Toniolo/AGF/Shutterstock
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL
”Öarna”.
”Den stora galenskapen”.

Den indiska författaren Amitav Ghosh försöker utveckla en ny litterär klimatestetik.

Victor Malm hittar en framsynt idé om litteraturens plats i en förändrad värld. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Kan det vara så enkelt att det mesta som är fel på samhället beror på bristfällig fantasi? Att vi enklare, hellre, snarare föreställer oss världens undergång än kapitalismens slut, som litteraturteoretikern Fredric Jameson hävdar i sin bevingade klyscha? 

Ja, varför inte. Eller, för en som ägnar sina dagar åt litteratur är tanken djupt tilltalande, liksom egobyggande och stärkande. Mindre tilltalande är dock varianten som den indiska författaren Amitav Ghosh lanserar i klimatessän ”Den stora galenskapen”. 

Konsten och litteraturen, eller konstnärer och författare, berömmer ofta sig själv för sin kämpande motståndshållning. Det är en ärvd, hårt cementerad identitet som man hittar överallt, hela vägen från Katarina Frostenson och Peter Handke till Athena Farrokhzad och Johan Jönson. Man är kapitalets, (ny)liberalismens, dumhetens och rasismens fiender, fantasins benhårda oppositionsparti, den sista gnuttan subversion i en annars förlorad, monokrom värld. 

Men tänk om det där bara är fåfäng inbillning, lika värdelös som adelns kvardröjande tankar om förträfflig särart? Ghosh menar det. 

Peter Handke tog emot 2019 års Nobelpris i litteratur. Här på Nobelfesten.Foto: PELLE T. NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY

Konsten och litteraturen från vår tid, föreslår han, kommer inte alls att bli ihågkommen för sin djärvhet, sin kampvilja, utan snarare för sin väl maskerade delaktighet i den klimatförändrande process som är på god väg att ödelägga vår omvärld. Alltså, för sitt medskyldiga ansvar i moderniteten, antropocen, postmoderniteten, eller vad vi nu vill kalla det globala, tätt sammankopplade system som den samtida mänskligheten utgör.

I detta system finns nämligen en starkt härskande syn på vad konsten och litteraturen är – väl beskriven, fast i förbifarten, när den amerikanska romanförfattaren John Updike avfärdade en tidig libanesisk klimatroman för den inte var nog av ett ”individuellt moraliskt äventyr”. Eller med andra ord, en roman som inte lade nog av sitt fokus på ett enskilt psyke och dess utveckling. För det är vad bra romaner gör. Punkt. 

Synsättet utmärker, ja definierar oss. Sedan den stora kolaccelerationen mot klimatkatastrof inleddes har både kulturen och fiktionen svängt om, menar Ghosh. Kollektivet har förvisats till fantasins skuggmarker, medan romankonsten och den övriga kulturen nästan uteslutande intresserar sig för individen. Och så blir vi små monadiska noder i ett alldeles för stort, oöverskådligt och av varje person till synes oavhängigt system. På sin höjd vid katastrofer och nationella val delar av ett kollektiv, ett samhälle, en värld. 

Vackra unga romaner om alienation och livets omöjlighet är bra exempel – från Walker Percys ”Biobesökaren” (1961) via Bret Easton Ellis ”Less than zero” (1985) till Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” (2017).

'Öarna' är ett Ghoshs försök att låta ett planetärt kollektiv, både mänskligt och icke-mänskligt, ta plats i fiktionen.

Här finner Ghosh roten till klimatkrisen. Eller snarare roten till varför vi tycks så radikalt oförmögna att konfrontera den. I dess innersta ser han nämligen ett kulturellt misslyckande, ett fantasins fiasko. Informationen har vi, men inte föreställningsförmågan som krävs för att faktiskt förstå den, omsätta kunskapen i något så meningsfullt att den kan rubba oss till handling. Tvärtom har vi en kultur och konst som får oss att fortsätta på den inslagna banan. 

Så vad gör den insiktsfulla författaren? 

Skriver annorlunda, förstås. 

”Öarna” är ett Ghoshs försök att låta ett planetärt kollektiv, både mänskligt och icke-mänskligt, ta plats i fiktionen. Men också att bryta upp romankonstens sannolikhetskrav, den tysta estetiska överenskommelsen om att verkligheten är lagbunden, komplex men möjlig att förutsäga. Naturkatastroferna (översvämningar, orkaner, skogsbränder) som klimatförändringarna orsakar är ju, ur den litterära realismens perspektiv, djupt otrovärdiga, konstnärligt oacceptabla händelser: sensationella avbrott, osannolika förvrängningar av vardagen, science fiction.

Det är omöjligt att inte uppskatta romanens ambition.

I centrum står en antikvarisk bokhandlare, expert på äldre bengalisk diktning, som genom en rad slumphändelser tvingas erfara att en gammal folkmyt om en vapenhandlare på flykt från en ormgudinna blir en berättelse om hans liv. Plötsligt myllrar hans en gång ensliga tillvaro av andra. Professorer, marinbiologer, flyktingar, gästarbetare, delfiner, spindlar – och en kungskobra. Alla delaktiga i ett öde som inte längre är bokhandlarens eget, utan mångas. 

Runt denna, mycket märkliga, historia skapar Ghosh en stor social berättelse, en sorts makroperspektiv: bokhandlarens moraliska äventyr utspelar sig i en värld som, gradvis, går sönder. Havsnivåerna stiger, människor tvingas på flykt. Stora fabriker förgiftar sin omgivning, djurarter dör ut. Men dessa, ganska enkla, klimatologiska orsakssammanhang döljs bakom bokhandlarens mer komplext osannolika historia, får sticka fram ibland som obevekliga stycken verklighet. 

Det låter kanske ganska spektakulärt, men Ghosh finess är att berättelsen – melodramatisk, ibland löjlig, full av oförklarliga orsakssammanhang – skrivs i ett realistiskt stilregister. Resultatet är snyggt, bitvis väldigt snyggt. Gammeldags, men ändå inte. 

Det är omöjligt att inte uppskatta romanens ambition. Gud vet att jag har längtat efter en författare som både formulerar och genomdriver en programmatisk poetik. Men jag är samtidigt lite tveksam. För i försöket att dra av sig realismens tvångströja plockar Ghosh upp andra genrekonventioner – äventyrsromanens och melodramens, bland annat – som tyvärr är lika stela, lika tvingande.

Visst, ”Öarna” är spännande och djärv, men visionär? Nja. Inte på det sätt som den oerhörda essän ”Den stora galenskapen” fick mig att hoppas. 

 

ESSÄ

AMITAV GHOSH

Den stora galenskapen

Översättning Roy Isaksson

Palaver press, 183 s.

ROMAN

AMITAV GHOSH

Öarna

Översättning Ylva Gislén

Palaver press, 307 s.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.