Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Danius var ingen posör – hon var ett jordskred

Sara Danius.
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

I en ny volym samsas Sara Danius essäer om ”Madame Bovary” med texter om mode.

Martina Montelius går på en rundvandring i en svensk intellektuells katedral.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vid ett par tillfällen fick jag anledning att tala med Sara Danius i telefon. Det är lätt att skapa efterkonstruktioner kring de döda, men mitt minne av hennes sätt att tala är kristallklart. Eftersom vi inte var bekanta höll hon en strikt artig ton, på gränsen till torr – men med en underliggande värme som inte gick att ta miste på. 

Hon var tillmötesgående, inte så som vänliga kvinnor förväntas ständigt vara – självuppoffrande – utan så som den starka och mäktiga helt enkelt har moralisk plikt att vara. Som volang på den perfekt skräddade språkdräkten: en minimal glimt av spjuverhumor. 

I textsamlingen ”Sidenkatedralen och andra texter” kommer den där rösten tillbaka till mig. Hon talar med sina läsare på ungefär samma sätt; djup och vid bildning levererad med enkelt tonfall – och så de klotblixtar av humor och absurdistisk förmåga som kommer störtande här och där, alltid utan förvarning. 

Danius var ingen posör. Hon var ett lågintensivt, intellektuellt jordskred. Min favorit bland klotblixtarna är hennes – det kan jag ta gift på – medvetna felsägning i sommarprogrammet från 2018, vars manuskript finns med i boken. I programmet beskriver hon sin upplevelse av Svenska Akademiens kris, utlöst av Matilda Gustavssons avslöjande i DN 2017, av den smutsiga hanteringen på den så kallade ”Klubben”, av den så kallade ”Kulturprofilen”. 

Vid ett tillfälle i programmet, när Danius berör en ledamots önskan om en innerstadslägenhet till en anhörig, nämner hon det kända citatet ur George Orwells ”Djurfarmen” – ”Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra”. Men hon kallar boken för ”Grisfarmen”. När jag hörde det på radion skrattade jag så jag sprutade kaffe genom näsborrarna. Danius lyckas med ett nålstick så roligt, och så intelligent, att det träffar med full kraft utan att eventuella mottagare skulle kunna protestera med mindre än att de framstod som prinsessan på ärten. Där någonstans börjar vi ringa in betydelsen av ordet ”geni”. 

Den sortens branta jämförelser är ett av Danius kännetecken som talare och essäist.

Själv definierar hon samma ord i sitt tal om Bob Dylan, hållet vid Dramatens Nobelläsning i november 2016 och senare publicerat i Akademiens skrift om densamme. Hon inleder sitt anförande med att nämna samma års Nobelpris i medicin till den japanske forskaren Yoshinori Ohsumi, som utvecklat en teori kring hur mänskliga celler äter sig själva. Autofagi. Cellen inmundigar, smälter och återvinner sig själv, för att återuppstå likt en annan Särimner. För att processen ska lyckas krävs ett särskilt enzym. 

Elegant överför Danius hela processen till Dylans textproduktion; hur han suger upp celler från den amerikanska sångtraditionen i sin organism, bryter ned dem och bygger dem på nytt med sitt särskilda geni-enzym. Den sortens branta jämförelser är ett av Danius kännetecken som talare och essäist. Penseldragen är få och skarpa, men vart och ett av dem skvallrar om en djup undervattensvärld av kunskap, där hon nedsänker sin språkhåv och fiskar upp små mirakel att servera oss andra. 

Mycket mer ryms i denna volym. Danius stora intresseområden vid sidan av litteraturen, foto och mode, får sina förklaringar, inte minst i en fängslande redogörelse för tillkomsten av klänningen hon bar vid Svenska Akademiens högtidssammankomst 2013, där hon skulle hålla sitt inträdestal. Klänningen designades av Pär Engsheden, och i den noggranna beskrivningen av hans arbete kan till och med jag, totalt ointresserad av mode, förstå klänningsskapandet som konstform, och plagget som berättare av en historia. 

”Sidenkatedralen” är en rundvandring i just en katedral – en varmt och vackert smyckad sådan. Den intellektuella katedral som var, och är, Sara Danius. 

 

SAKPROSA

Sara Danius

Sidenkatedralen och andra texter

Albert Bonniers, 301 s.

 

Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=74519&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.