Danius knytblus var toppen av ett välskräddat isberg

RECENSION. Det går att läsa ”Danius och modet” som ett artigt brandtal för det oundvikliga sambandet mellan yta och intellekt. 

Den modebevandrade författarduons främsta argument är den så tidigt bortgångna Svenska Akademiledamoten Sara Danius extravaganta garderob och dess eskalerande roll i metoo-rörelsen och kalabaliken i Svenska Akademien. Det var som om hennes sartoriala val förvandlades till en offentlig föreläsning i hur man använder kläder politiskt.

Knytblusen utgjorde bara toppen av ett välskräddat isberg.

Jag tillhör de läsare som egentligen vägrar se själva grundproblemet. I en popkulturell kontext har ytans och intellektets oskiljaktighet länge varit självklar och utgör i dag ett avancerat signalsystem som dagligen måste om-dechiffreras. 

Feminismen är med all rätt central i författarduons analys av Danius gärning men klassperspektivet – som så ofta i svenska modetexter – förbises. När det ens nämns är det i en backspegel riktad mot förra sekelskiftets försiktiga demokratisering av modet, inte i ett nu. I det här specifika fallet är det inte helt obefogat eftersom författare som Balzac, Flaubert, Proust, Stendhal och Woolf var de hon själv oftast återvände till i sitt arbete.

En allvarsam lek med kläder på den här nivån är få förunnad och framstår förstås som ett privilegium.

Så hur gärna jag än vill tala om mode ur mitt eget referensperspektiv – som med markant klassmedvetenhet tar avstamp i brittisk subkulturteori – så befinner sig Danius närmare drottning Elizabeths subtilt EU-mönstrade hattval under den brittiska brexit-omröstningen än den överlevnadsstrategiska roll mode och kläder har antagit sedan andra världskrigets slut. Men slutresultatet är egentligen ungefär detsamma.

Det är svårt att inte älska bokens högtravande mellanrubriker (”Den postmodernistiska Pradafantasten”!). Och, nej, jag är inte ett dugg ironisk. Mode är alldeles för viktigt för att trivialiseras och bör – ibland – tas på just detta nästan högtidliga allvar. 

”De klär ned sig för att de kan, vi klär upp oss för att vi måste” är ett gammalt citat om mode och klass som jag gärna återkommer till. Men det går också att applicera till Danius omsusade klädkreationer – oftast i samarbete med designern Pär Engsheden – och hur de växte till en motståndsrörelse där varje ny festblåsa faktiskt försökte säga något viktigt inifrån metoo-erans mest uppenbara stormsöga.

Det finns fantastiska små återgivna scener om hur Stockholms lilla mode-elit oproportionerligt upphetsat skvallrar om hur Danius nästa klänning ”sägs vara inspirerad av Balzac!”. 

Det är onekligen underhållande att föreställa sig luttrade stylister och moderedaktörer nästan svimma av upphetsning och sträcka sig efter luktsaltet när de nås av ryktet:

”Balzac? Är det verkligen sant?”.

En allvarsam lek med kläder på den här nivån är få förunnad och framstår förstås som ett privilegium, en återuppväckt idé från viktorianska salonger. Som hade Danius gått i skola hos den mytomspunne dandyn Beau Brummell. 

Men modeforskning när en paradoxal vilja att jämställa sitt ämne med konstformer som balett, poesi och opera. Man undviker gärna hur modet – och dess mest anrika representanter i Paris eller Milano – i dag hellre allierar sig med amerikanska rappare, familjen Kardashian och samarbeten med streetweargiganter som Supreme. 

Är skälen rent ekonomiska? Delvis, givetvis. Men mer handlar det nog bara om att inte vilja reduceras till en museal konstform. Sara Danius mest kända plagg ingår redan i Nationalmuseums samlingar snarare än att kopior av dem säljs på H&M. Knytblusen då möjligen undantagen. 

Det går ju inte att undvika hur bokens titel går att utläsa på två sätt, båda lika sanna.

Så modet dras på många vis själv med samma problematik som Danius tid i Svenska Akademien belyser: hon ville påvisa samverkan mellan yta och intellekt, hur det absolut inte fanns någon motsättning i detta. På samma motsägelsefulla vis tampas modevärldens bildade gatekeepers dagligen med konstyttringens inbyggda vilja att faktiskt bara vara just modern.

Flera gånger under läsningen drabbas jag av en sorg över insikten att vi inte får ta del av Sara Danius fortsatta visuella kamp för ytans och intellektets oskiljaktighet. Det går ju inte att undvika hur bokens titel går att utläsa på två sätt, båda lika sanna. 

Men ”Danius och modet” har också något lätt fåfängt över sig, som om den främst har publicerats för familj och vänner. Likt en vacker runa mellan hårda pärmar. Ibland vill man därför nästan rycka ur de smartaste styckena (varav några återfinns i litteraturkritikern Annina Rabes förord) och låta dem få liv i ett sammanhang som sträcker sig utanför finmodets alltmer lyckta dörrar. 

Men det gör det inte på något vis mindre fascinerande att få ta del av den överraskande folkkära akademikerns elegant manifesterande aktivism mot Svenska Akademiens uråldrigt mjälltäckta kavajaxlar och patriarkala maktmissbruk.  

Av Andres Lokko

Philip Warkander är medarbetare på Expressens kultursida, därför recenseras boken av Andres Lokko, journalist och kulturkritiker i Svenska Dagbladet.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.