Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Dålig filosof och författare – eller förebild för vår tid?

Magnus Florin.
Foto: OLLE SPORRONG
Albert Camus tillsammans med skådespelaren Madeleine Renaud.
Foto: GODOT / TT NYHETSBYR¿N

Den älskade författaren Albert Camus anteckningsböcker har getts ut svenska. 

Magnus Florin mönstrar den tidigt döda Nobelpristagarens eftermäle.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nio små häften med rutat papper – som i skolan. Ett kvartssekels anteckningar, postumt publicerade i tre band som låter oss följa Albert Camus liv och författarskap fram till bilolyckan strax efter nyåret 1960. Tänkt, läst, hört, sett. Äktenskapet, barnen. Erotik, sol, hav, resor, möten, feber och regn.

 I ”Anteckningar I” skriver han romanen ”Främlingen”, essäboken ”Myten om Sisyfos” och pjäsen ”Caligula”, som han döpte till cykeln om det absurda. Noterar: ”Avslutat Sisyfos. De tre Absurda är färdiga. Friheten står för dörren.”

I ”Anteckningar II” går han från det absurda till revolten. Skriver romanen ”Pesten”, pjäsen ”De rättfärdiga” och första versionen av essäboken ”Människans revolt”. Noterar: ”Därmed fullbordas de två första cyklerna. 37 år. Blir skapandet fritt nu?”

I ”Anteckningar III” ges han priset: ”Nobel. Känner mig underligt nedslagen och vemodig. Den sanna äran upplevde jag som fattig, blottställd 20-åring. Min mor.” Skriver romanen ”Fallet”. Arbetar med den självbiografiska romanen ”Den första människan” till en ny tredje cykel kring antikens Nemesis, om måttfullheten och kärleken. ”Motsatsernas nödvändighet och lov. Måttan en motsägelsens plats. Sol och mörker.”

Det blev inte fler än de nio häftena. Pressfotograferna dokumenterade de förvridna resterna av den dikeskörda bilen, kluven av ett platanträd, och anteckningarna blev en del av det postuma författarskapet. De två första banden kom på svenska redan för trettio år sedan – nu återkommer de grundligt reviderade efter Bibliothèque de la Pléiade. Det tredje bandet har översatts för första gången.

Sartre, han var tuff, han som skrev att den helige Camus gick omkring med en portabel piedestal.

Det är nog, som uttrycket lyder, en ”litterär händelse”. En tänkvärd sådan.

För vad är arvet efter Camus, franskalgeriern, den politiska journalisten, filosofen och författaren? Det är en fråga om utsiktspunkt, och svaret kan vara så personligt som i Jenny Maria Nilssons inlevelsefulla ”Albert Camus. Varken offer eller bödel”, 2013. Hon slår följe med författaren år för år genom anteckningsböckerna och han blir för henne en av de få som förmår se igenom och utöver sin samtid. En förebild som förenar civilkurage och intellekt med ett sinnligt förhållningssätt till tillvaron.

Vilken kontrast till Susan Sontag 1963 i New York Review of Books! Några år efter hans död registrerar hon en slocknad stjärna. Dålig filosof och dålig författare. Önskeprins för en passerad generation och epok. Tvivelaktigt idoliserad för talangen att utstråla moralisk godhet i kraft av en lugn och graciös persona. Viss rättrådighet tillerkänner hon hans två avgörande beslut: avståndstagandet från kommunistpartiet och engagemanget i motståndsrörelsen. Men ett tredje beslut är den stora stötestenen: hållningen i Algerietkriget, oviljan att ta parti mellan den franska staten och befrielsefronten, och tigandet de sista åren. Sontag har sin sträva utblickspunkt, Camus är inte ”tuff”, en författare måste vara ”boxare”, som Sartre, han var tuff, han som skrev att den helige Camus gick omkring med en portabel piedestal.

Camus sökte något tredje, en medelhavskultur som skulle förena och försona, bortom den gamla eller nya nationalismen och bortom det kalla krigets förstörande maktspel. Men vid slutet av femtiotalet sågs hans position som hopplöst idealistisk. Han isolerades både från vänster och höger, och hans bävan för ett av ”förlorat” Algeriet förläts inte av den nya algeriska staten – där sågs han som en av de utdrivna kolonialisterna.

Albert Camus tar emot Nobelpriset i litteratur 1957.
Foto: TT SWEDEN / TT NYHETSBYR¿N

Författaren Hélène Cixous har sin utsiktspunkt. För henne, född i Algeriet som Camus, var det alltför sent för hans förhoppningar. Såren var för djupa. Hennes förståelse gick i stället till gymnasiekamraten Zohra Drif, aktiv i befrielsefrontens bombgrupp och ansvarig för den förödande explosionen i Milk Bar i den europeiska delen av huvudstaden Alger. Dömd till 20 års straffarbete, fri efter självständigheten 1962, med tiden advokat och senator i den nya statsbildningen.

Algeriets historia gick inte Camus väg. Men i dag är utsiktspunkterna andra, mot fonden av politikens skred, det postkoloniala, terrorismen och IS. Hans verk träder fram på nytt i ljuset av den algeriska härkomsten – som i Michael Azars klargörande avhandling ”Frihet, jämlikhet, brodermord. Revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon”, 2001. Kanske borde han läsas inte från slutet utan från början med ”Kabyliens misär” från 1938, politiskt reportage och vittneslitteratur.  

Strax före sin död trodde Camus att han ännu bara nått en tredjedel in i sitt författarskap. Lösa trådar bland anteckningarna vittnar om att han dog mitt i steget: ”Sokrates lärde sig dansa i framskriden ålder.” ”Teatern spränger städernas murar.” ”En modig slips.”


SAKPROSA

ALBERT CAMUS

Anteckningar I 1935-1942

Översättning Anna Säflund-Orstadius

Faethon, 180 s


Anteckningar II 1942-1951

Översättning Anders Bodegård & Jan Stolpe

Faethon, 326 s


Anteckningar III 1951 – 1959

Översättning Jan Stolpe & Anna Säflund-Orstadius

Faethon, 251 s


Magnus Florin är författare och medarbetare på Expressens kultursida.