Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Corona-porren har något att säga oss

Agri Ismaïl är författare och jurist.
Foto: Privat
”Kissing the coronavirus”
”My handsome sentient face mask protects me despite the ridiculous conspiracy theories that he won’t also he pounds my butt”

Sedan pandemins utbrott har en ny litteraturgenre växt fram. 

Agri Ismaïl undersöker coronapornografins betydelser. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. I essän ”Back in new fire” från 1996 argumenterade David Foster Wallace för hiv som ”sexualitetens frälsning” eftersom skilsmässor, otrohet och engångsligg inte längre ansågs vara tabu. Det erotiska, enligt Wallace, uppstår enbart om sex är farligt, om ett ligg kan leda till förödande konsekvenser.

Wallaces senare redaktör ville inte att essän återpublicerades då den kunde skada författarens anseende. Att lovorda aids för att heterosex blev mer spännande, mitt under en epidemi som förvandlat USA:s överlevande HBTQ-community till ”professionella kistbärare”, för att citera David Wojnarowicz, ter sig onekligen smaklöst. 

Det är lika smaklöst att, efter all död, ensamhet och fattigdom som orsakats av den pågående pandemin, påpeka att covid-19 åtminstone gett den erotiska litteraturen en ny genre. Ändå bläddrar jag fascinerat genom Amazons erotiska noveller med coronatema, ofta blott några sidor långa och sällan dyrare än 20 kronor. Det är kanske inte överraskande att genren är populär: det räcker trots allt med att människor befinner sig i samma rum för att det nu ska kännas förbjudet. Att folk står varandra närmare än två meter. Plötsligt kan något så banalt som mänsklig kontakt vara erotiskt.

Eller, det behöver knappt vara mänsklig kontakt: novellen ”My handsome sentient face mask protects me despite the ridiculous conspiracy theories that he won't also he pounds my butt”  slutar på badrumsgolvet, en man och ett munskydd i postkoital lycka.

Coronaporren skildrar även den sexuella frustration som isoleringen medfört.

Brytandet mot diverse lockdown-regler är annars ett återkommande tema: i J. Andrews novell ”Covid-69” leder ett läckande avloppsrör till att en granne måste ta sig in i en students lägenhet för att åtgärda problemet. De försöker hålla avstånd tills… ja, novellen heter trots allt ”Covid-69”. (Subtilitet är generellt sällsynt i en genre där noveller har titlar som ”Cranberry sauce gets me off during my socially distanced Thanksgiving”). 

Coronaporren skildrar även den sexuella frustration som isoleringen medfört: huvudpersonen Dr. Ashingtonford i ”Kissing the coronavirus” är en vaccinforskare som känner sig ”deprived of the feeling of a hot man-dog inside her lubricated pussy-bun”. Detta åtgärdas av en olycka som förvandlar den äldre kollegan Dr. Gurtlychund till en grön, muskulös personifiering av viruset vars tunga tydligen känns som ett stycke mikrad fisk som plaskar runt i hennes mun. 

”Kissing the coronavirus” sålde tillräckligt väl för att författaren M J Edwards skulle våga sig på en deltidskarriär som författare, vilket ledde till ”Kissing the coronavirus 2: the second wave” där virus och vaccin, i stället för att slåss, börjar hångla. Exakt antal sålda ex är dock omöjligt att veta: sedan 2018 räknar inte Amazon den erotiska litteraturen som säljs på deras hemsida, ett eko av när Chicago Tribune 1961 valde att förbjuda slask och snusk från deras bästsäljarlista, vilket osynliggjorde exempelvis Henry Millers verk för en bredare publik. 

En medioker konstform, visst, men kanske också den mest samtida.

Visserligen har ingen av dessa noveller verkshöjd jämförbar med ”Kräftans vändkrets”, även om det finns en poetik i Pradeep Kumars ”Sex with virgin girls in lockdown corona virus: very hot erotica” som verkar ha dataöversatts till engelska och innehåller oavsiktligt vacker prosa som ”Now I will have to have breakfast with my own hands. You have not killed anyone’s pussy.” Men, ok, visst, det är inte Proust. Vilket i och för sig är i enlighet med Vladimir Nabokovs definition av pornografi som en genre som kräver att det obscena paras med det banala. 

Den bristande kvalitén till trots får man som läsare en känsla av att novellerna säger något om oss i dag. Det har varit kusligt att se serier det senaste året där folk fortfarande samlas i små rum och vistas i fullsatta barer, och när de som överlevt viruset börjar gå på fester igen kommer det nog kännas lika udda om populärkulturen börjar skildra det vi lämnat bakom oss. Coronaporren lider inte av denna tidsförskjutning: en novell kan skrivas och laddas upp samma dag. En medioker konstform, visst, men kanske också den mest samtida.


Av Agri Ismaïl

Agri Ismaïl är författare och jurist. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78147&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.