Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Chokladtårtan, ciggen och simhallen – det är poesi

”Det är så gott att ta en cigg när man har simmat några längder, och ciggen blir lite blöt när man får in den i munnen, shit vad gott det är.” Ur ”Posten”, Ludvig Köhler. Foto: BEATRICE LUNDBORG / PRESSENS BILD DN
Ludvig Köhler. Foto: William Öhman
”Posten” av Ludvig Köhler.
Stig Larsson. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Det finns en gräns för hur länge du kan skriva och på allvar känna dig förvånad av det du skriver.

Stig Larsson läser Ludvig Köhlers debutroman ”Posten” och ser poesi uppstå i det bagatellartade.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR. Ifjol utgavs en roman på det lilla förlaget IT-LIT av debutanten Ludvig Köhler som jag läste, inte en utan två gånger. Eftersom jag fortfarande efter si så där ett halvår tycker att det är dumt att gå förbi Köhlers ”Posten”, har jag nu bestämt mig för att vara mer rakt på sak och köra med mer generaliseringar än vad jag egentligen tycker är okej.

Förra veckan läste jag Victor Malms doktorsavhandling om min och Katarina Frostensons poesi, ”Är det detta som kallas postmodernism?”. Jag kan väl lite avundsjukt tycka att Frostensons dikter uppvisar större rikedom på grund av att de utsätts för en kärleksfull närläsning. Malm skriver om ”skuggan”.

Det handlar om att dikter som vid en första läsning tycks svåra att helt och hållet begripa inte är ett slags osedvanligt svårt sudoku som en hyperintelligent poet vill få folk att kämpa för att klura ut.

All betydande poesi är i grund och botten oförståelig även för den som har skrivit dikten. Det finns en – vad ska vi säga? – skugga är ett bra ord, som inte heller poeten har makt över. Tror ni att Hölderlin, Rimbaud, Montale eller Mandelstam, Achmatova, Tsetajeva, Södergran visste precis, in i minsta detalj vad de dikter som de skrev skulle bära med sig till deras läsare?

Jag har varit tvungen att överraska mig själv. Att ha känslan att vara först ut på ängen. Att jag kan plocka de vackraste blommorna.

Kapitlet om mig i Malms avhandling heter ”Den siste modernisten”. Och det är klart att jag fattar hans prioritering. Även om jag inte har uttryckt det här explicit, är det väl nästan uppenbart att det har varit ett centralt problem för mig. Jag har skrivit i en modernistisk tradition. Jag har inte tillåtit mig att skriva som någon annan tidigare har gjort. Att skriva som Gunnar Björling. Att skriva som Tranströmer. Nej, det har inte funkat. Jag har varit tvungen att överraska mig själv. Att ha känslan att vara först ut på ängen. Att jag kan plocka de vackraste blommorna.

Men det stannade inte vid det. Att inte vilja vara en Transtömer-epigon. För att överraska mig själv kunde jag inte heller skriva på ett sätt som jag uppfattade som stig-larssonskt. Jag ville inte måla in mig i ett hörn.

Så här i efterhand kan jag väl konstatera att det antagligen finns en gräns för hur länge du kan skriva och på allvar känna dig förvånad av det som du skriver.

Prekariatets villkor

Det fick i sin tur till följd att jag i högsta grad har varit intresserad av vad andra, yngre författare har kunnat göra efter mig i den modernistiska traditionen. Det vill säga med kravet att finna ännu ett nytt tonfall, en röst som vi hittills inte haft tillgång till. Glädjen över att läsa böcker av unga författare som Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära” (2001), Ida Börjels ”Skåneradio” (2006), Andrés Stoopendaals ”Maskerad” (2011) eller Pernilla Berglunds ”Tilltar” (2013).

Vad är det då som är så speciellt med Köhlers ”Posten”?

Gissningsvis läser de flesta den som en modern arbetsplatsskildring. En beskrivning av villkoren för det som man nu kallar prekariatet.

Och det är ju inte på något vis fel. En av mina närmaste vänner har arbetat på Posten sedan mitten av sjuttiotalet. Först som brevbärare, nu inom sorteringen. Jag lät honom läsa Köhlers bok. Och han intygade dess sanningshalt.

Jag läser för mycket. Jag borde gå ut och promenera!

Jag har läst de flesta av Mikael Nybergs artiklar i Aftonbladet om de försämrade villkoren för en ganska stor del av arbetarklassen.

Men läser man ”Posten” enbart ur den aspekten går något förlorat.

Det finns en livsbejakande, varför inte säga verklighetsbejakande glädje som tittar fram lite här och var i boken. En laid back, lite bossa nova-aktig känsla i beskrivningen av förmiddagsödsliga torg eller oväntade Söderortsslingor, som får mig att tänka ”Jag läser för mycket. Jag borde gå ut och promenera!” 

Det är en blandning av iakttagelser och mer eller mindre utflippade fantasier. Och poängen är att det inte alltid är så lätt att veta vad som är tänkt och vad som är upplevt.

Psykologiskt precist

Ta det här:

”I en lång korridor längst upp i ett stort hus kommer jag på mig själv med att undra: vad är det här för hus egentligen? I samma stund öppnas en dörr och en kvinna i skyddsväst kommer ut. Jag frågar henne: vad är det här för hus? och kvinnan blir stött, nästan irriterad, och säger 'vad menar du? det här är ett hus!' och jag försöker att ursäkta med att säga 'jaha, jag undrade om det var ett studenthus eller så' och då säger hon 'ja men det är det inte!' och rusar ilsket i väg. Jag undrar vad det är som är så konstigt med min fråga.”

Det här är en väldigt underlig scen, den borde nästan vara påhittad. Men samtidigt känns meningsutbytet dem emellan så psykologiskt precist, att jag blir osäker. Konstigare saker än det här har ju verkligen hänt även mig. 

Att överhuvudtaget notera ett så bagatellartat samtal!

Eller ta den här scenen:

”Efter en vecka med högpost har vi alla varit välförtjänta av lite fika. Dessa ord mötte jag på en tavla när jag kom upp efter utdelningen igår. Chefen har köpt en massa tårtor som han bjöd på i lunchrummet som tack för veckans arbetsinsatser. Jag gick dit och tog en bit chokladtårta och lite prinsesstårta. Åt långsamt och lyssnade på ett samtal om rökning mellan en postis och en av produktionsledarna: 'Det är så gott att ta en cigg när man har simmat några längder, och ciggen blir lite blöt när man får in den i munnen, shit vad gott det är.'”

Att överhuvudtaget notera ett så bagatellartat samtal! (Och tänk på hur många bagatellartade småsaker vi iakttar vareviga dag!)  

Och så krocken mellan chokladtårtan i munnen och det där snacket om simhallslängder (och klorlukten som vi omedvetet lägger in där) och så den där känslan av en nedblött cigg i munnen.

Där uppstår det en poesi. Kanske starkare än Lautréamonts möte mellan en symaskin och ett paraply.

Roman

LUDVIG KÖHLER

Posten

IT-LIT, 280 s.

LÄS MER:

Stig Larsson: Hans ord om sexualitet gör det lättare att andas

 

Stig Larsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Folk på ön”.