Chimamanda Ngozi Adichie/En halv gul sol

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

CHIMAMANDA NGOZI ADICHIE | En halv gul sol | Översättning Joakim Sundström | Albert Bonniers förlag

Säg Biafra och alla människor som är födda före 1960 ser omedelbart framför sig ett litet svart barn med jättelikt huvud, taniga lemmar och uppsvälld mage. Inbördeskriget mellan den nyligen avkoloniserade självständiga staten Nigeria och utbrytarregionen Biafra rasade mellan 1967 och 1970 och krävde miljontals offer. Nigeria var 60-talets motsvarighet till dagens Sudan – etniska konflikter och religiösa motsättningar, mer eller mindre öppet underblåsta av utländska kapitalintressen. Skillnaden är att kriget i Nigeria trots allt slutade i något slags fred.
Som jag minns det visste den annars så tvärsäkra antiimperialistiska vänstern inte riktigt hur den skulle förhålla sig till det nigerianska inbördeskriget. Utbrytarstaten Biafra erkändes bara av fyra – högst obetydliga – länder, men understöddes med vapen av bland andra Sydafrika och Sydrhodesia. Nigeria fick motsvarande stöd av de tillfälligt återförenade vapenbröderna Sovjetunionen och Storbritannien – den forna kolonialmakten.
Vietnamkriget pågick ju och antiapartheidkampen i Sydafrika och de kubanskt inspirerade gerillarörelserna i Sydamerika. Så solidaritetsrörelsen överlät med varm hand Biafra åt Röda korset, Lutherhjälpen och andra mera opolitiska välgörenhetsorganisationer. På vart och vartannat svenskt köksbord stod en insamlingsbössa med bilden av det där lilla svarta barnet. Matvägrande ungar tillhölls strängt att tänka på Biafra. Och den gamle Etiopienhjälten Carl Gustaf von Rosen hyllades, om än med viss reservation, för sina flygarinsatser till förmån för utbrytarna.

Den unga engelskspråkiga nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie – försök lägga det namnet på minnet – föddes sju år efter att Biafra kapitulerat och ledaren för den nigerianska militärregimen, Yakubu Gowon, förklarat att kriget inte hade några segrare eller förlorare. Adichie tillhör själv igbofolket – som det numera korrekt transkriberas, då hette det ibo – vilket var den etniska grunden för utbrytarstaten i östra Nigeria. Igbos var kristna, bättre utbildade och mer välbeställda än de muslimska haussafolket i det fattigare norr. Igbos hade försökt ta makten över hela Nigeria genom en militärkupp, men blev i sin tur störtade av en annan militärkupp som utlöste rena massakern på igbos. Under ledning av överstelöjtnanten Odemegwu Ojukwo – som sedermera lät kalla sig Hans Excellens – ”beslöt sig” igbofolket då att bilda sin egen stat: Biafra.

Om Adichies
nästan 700-sidiga roman En halv gul sol – så kallad efter symbolen på den biafranska flaggan – hade varit en ren partsinlaga till förmån för utbrytarstaten, skulle den aldrig ha blivit den stora läsupplevelse den är. Hennes huvudpersoner är visserligen igbos, men hon skildrar dem med en ömsint ironi som blandar empatin med distanserad skepsis.
I centrum står två tvillingsystrar från den nyrika borgarklassen i Lagos, lika som bär – en söt jordgubbe och en besk oliv – vilka i sig själva och via sina män, den ene svart, den andre vit, täcker in konflikten som i ett ideogrammatiskt rutnät, med en läsbegåvad tjänare som klassmässigt korrelat.
Allt det jag för fyrtio år sedan inte förstod eller ville veta om Biafra framstår i levandegjord dager. Här finns inga hjältar, bara bräckliga, inbilska, hyggliga och mer eller mindre godhjärtade människor som tvingas in i situationer där dagdrömmarna ovillkorligen måste konfrontera överlevnadsstrategierna.
Adichies roman är ännu ett exempel på att de stora episka berättelserna av klassiskt snitt numera skrivs i Tredje världen.