Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Charlotte Essén / Sektbarn - ett reportage

Foto: Hanson Fiona

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

CHARLOTTE ESSÉN | Sektbarn - ett reportage om de uvalda för paradiset | Albert Bonniers förlag

Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli, säger det gamla ordspråket med brutal uppriktighet – det handlar om att tukta barn så att de lär sig möta världen med pannan mot jorden och ryggraden ödmjukt krökt. I Charlotte Esséns omfångsrika reportage får vi möta ett antal personer som har vuxit upp i sekter som Knutbyförsamlingen, Jehovas vittnen, Hare Krishna, Finlands förebedjare och Familjen (Guds barn). Och fastän trosuppfattningarna skiljer sig, förenas sekterna av sin likartade syn på barn – ett formbart material som helt utan egen talan är i händerna på sina andliga designers, sekternas auktoritära ledarskap.
Det är en uppfostran som bara kan beskrivas som fysisk och psykisk barnmisshandel, med föräldrarna som fromt tjänstvilliga garanter för att misshandeln kan pågå år efter år. De som lyckas bryta sig loss – som Esséns intervjupersoner – kan alla vittna om hur svårt det är att anpassa sig till ett samhälle som saknar kunskap om sektvärlden och inte har någon förståelse för avhopparnas trauman.

När Essén bara intervjuar dem som har lämnat sekterna, tummar hon förstås på den journalistiska regeln att låta också motparten komma till tals. Men det beror inte på att hon inte har försökt, snarare på att sekternas ledare och medlemmar blånekar till allt som anförs mot dem och i övrigt inte uttalar sig om ”interna angelägenheter”.
Det finns ju bland tio guds bud heller inget uttryckligt förbud mot att ljuga, bara en anmodan att inte vittna falskt. Kanske är det därför som kristna församlingar så ogenerat kan tillbakavisa alla anklagelser som riktas mot dem. Det är ju ingen synd att blåljuga, snarare en förtjänst om församlingens rykte står på spel. Att vara religiös är att göra ljugandet till ett vanebeteende.

Men om inget annat duger, kan man alltid hänvisa till den världsligt grundlagsskyddade religionsfriheten. Då får man omedelbart de politiska och juridiska myndigheterna på sin sida. Ingen annan mänsklig rättighet har i Sverige så hög oberörbarhetsstatus som religionsfriheten – det rör sig snarare om ett religionsprivilegium.
Den dåvarande socialdemokratiska regeringens utredning om barn i religiösa sekter – I god tro (1998) – var ganska försiktig i sina förslag till åtgärder mot uppenbara övergrepp, men den lades ändå till handlingarna, sedan den tunga remissinstansen Kommunförbundet hävdat att åtgärderna skulle strida mot religionsfriheten. Sedan dess har sekternas möjligheter att förtrycka barn i stället ytterligare förstärkts genom tillkomsten av alltfler religiösa friskolor.
Hederskulturerna från Mellanöstern – muslimska eller kristna – berörs här bara i förbifarten. Det Essén beskriver är toppen på ett isberg. Ingenting tyder på att den hänsynslösa hjärntvätten av barn är på väg att minska. Tvärtom. Religionsfriheten är heligare än FN:s barnkonvention som ju inte ens är lag i Sverige.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!