Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Carsten Jensen / Vi, de drunknade

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Storstadens subjekt är ett jag – en individ som söker sin egen väg i den anonyma massan. Småstadens subjekt är ett vi – ett kollektiv som binder samman invånarna i gemenskapens famn, ömsom betryggande, ömsom förkvävande.

 Hösten 2006 gav två ledande nordiska författare ut var sin roman som båda har ett ”vi” som berättare – en namnlös röst, ett identitetslöst öra som förmedlar historier som vore de uppsnappade på krogen. Norrmannen Kjartan Fløgstads Grand Manila utspelar sig i hans barndomsstad Sauda, belägen längst inne i en fjord i sydvästra Norge. Dansken Carsten Jensens Vi, de druknede har sitt centrum i hans barndomsstad Marstal på ön Ærö i sydligaste Danmark.

 Sauda domineras helt av sitt smältverk, med mangan som huvudprodukt och 

 exportvara. Marstal är en utpräglad sjöfartsstad, 

 varifrån en gång de stora segelskeppen löpte ut över världshaven. Kontrasten mellan den lilla småstadsvärlden och den stora världen utanför, representerad av lastfartygen i hamnen, har präglat författarnas uppväxt och satt djupa spår i deras författarskap. Båda är flitiga resenärer och växlar romaner med reseskildringar.


Det är säkert ingen tillfällighet att de, oberoende av varandra, låter ett ”vi” bli berättarröst i romanerna, ett pluralt småstadssubjekt som trampar hemstadens gator och drömmer om stora världen. I båda romanerna rör det sig om ett maskulint ”vi” – fabriks- och hamnarbetarna i Sauda och sjömännen i Marstal, de som alltid vill ut och ständigt stanna kvar.

 I Fløgstads mosaikartade roman kan vi förflyttas mellan inbördeskriget i Finland och giftkatastrofer i Indien och ändå veta att trådarna förr eller senare löper samman på kafé Grand Manila i Sauda. Och i Jensens episkt mera rätlinjiga roman som sträcker sig från mitten av 1800-talet till andra världskriget och från Tasmanien till Murmansk är hamnkrogen i Marstal berättelsens sambandscentral.

 Fløgstads roman väntar ännu på översättning, Jensens kommer ut på svenska i dag.


Även om Vi, de drunknade kan betecknas som en kollektivroman, har den en klart utkristalliserad centralgestalt – sjömannen, sedermera kaptenen och slutligen redaren Albert Madsen, en man som drömmer sanndrömmar och förutspår kommande katastrofer. Från Alberts far Laurids som mirakulöst överlever sjöslaget i det dansk-tyska kriget 1848 vindlar sig den episka tråden över nästan 700 sidor till Alberts styvson Knut-Erik, kapten i handelsflottan som lika mirakulöst överlever andra världskriget.

Vi, de drunknade är alltså en roman som går från krig, över krig till krig. Kriget är den stora skövlaren av sjömännens liv, men också i fredstid kräver stormar och haverier sina offer.

 Det är de förlorade fäderna och sönerna som präglar livet i Marstal, männen som i generation efter generation trampar i sina förfäders spår på fartygsdäcken och lämnar staden full av sörjande änkor och faderlösa barn. Under en lång eskapad letar Albert Madsen efter sin försvunne far bland Söderhavets öar. Och när han på äldre dar gifter sig med en ung sjömansänka, förbjuder hon honom att locka hennes son Knut-Erik med sjömanslivets frestelser. Vilket givetvis är dömt att misslyckas. Havet brusar i Marstalmännens blod.

 Historien upprepar sig från släktled till släktled, samtidigt som staden genomgår ekonomiska och sociala förändringar under decenniernas gång. Så blir Carsten Jensens Marstal en dansk motsvarighet till det Lübeck som Thomas Mann tecknade 100 år tidigare i Buddenbrooks.

Vi, de drunknade är en mäktig läsupplevelse.

FAKTA

CARSTEN JENSEN | Vi, de drunknade | Översättning Leo Andersson | Albert Bonniers förlag