Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Carl Magnus Palm / Abba. The Story

Foto: Pictures/Lmk Universal

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

CARL MAGNUS PALM | Abba. The Story | Wahlström & Widstrand

Miljonpubliken gråter floder på Mamma mia. Den gråter av lättnaden efter en hård anspänning. Låtarna löser upp knutarna en efter en och Meryl Streep är förste akupressör. Kan Meryl så kan väl vi, tänker kvinnorna och sliter av sig förkläden som varit fulla med fördomar och kommer ut som dancing queens. Och mediernas gamla dåliga Abba-samvete parat med rädsla att göra ännu en felbedömning dövas med en monumental hyllning som ljuder ända uppifrån elfenbenstornet.
Har de ”frigida sjuttiotalsfeministerna” som Madelaine Levy skriver om på sidan 4 i Expressen (9/9) alltså kapitulerat för melodin och euforin och den fett mixade musikprodukten?
Jag växte upp med Abba och ett gäng syskon varav den äldsta är jämngammal med Agnetha Fältskog. De läste Ordets makt, Musikens makt och lyssnade på Dylan, Nationalteatern och Hoola Bandoola Band. De rullade också upp håret med Carmen curlers och pyntade sina begagnade arméjackor med pacifistiska attribut.
Vad de inte gjorde var att lyssna på Abba. Vem kan klandra dem? ”Ring, ring” var en idiotisk låt som i den politiska kontexten, efter kårhusockupationer och behåbränning, mitt under framväxande progg, var omöjlig som soundtrack till en tonårsrevolt eller vänstervåg. Den festivalvinnande Waterloo-dängan möttes med all tänkbar skepsis av skjutjärnsintervjuande nöjesreportrar – ”Hur kan ni förhärliga ett krig?” – eller avfärdades som rent trams i blanka utklädningskläder. Modet förespråkade arbetarskjortor och näbbstövlar. Australierna som fortfarande ligger långt efter med jämställdheten uppskattade dock de tajta scenkläder som Frida och Agnetha bar och berömde såväl Björn och Benny som ben och bakdelar. Därmed kunde deras kärlek till musiken blomma ut reservationslöst.

När Björn och Benny började skriva mera elaborerade låtar och djupsinnigare relationstexter hade mina äldre syskon för länge sedan vänt dem ryggen. Abba förkroppsligade den så förhatliga kommersialiseringen. Att Dylan också sålde skivor var det ingen som yvdes över.
Återstod för mig, den barnsliga lillasystern, att dyrka dem i smyg.
Nu läser jag pophistorikern Carl Magnus Palms Abba-biografi som först i dag, när Mamma Sverige väntar med stora famnen, kommer ut i svensk version.
Boken är en utmärkt guide för den som vill följa med från ”Ring ring” till ”Thank you for the music” under en tid som var så väsensskild från den schlagertokiga samtid vi lever i nu. Musikförläggaren Stikkan Andersson, den tidens Bert Karlsson, får det livligaste porträttet, men dörrarna till skaparverkstan och de privata rummen förblir stängda. Fridas och Agnethas röster hörs för svagt och gör mig vansinnigt nyfiken, inte minst på den föräldralösa tyskungen Frida. Riktig närvaro och nya intervjuer med huvudpersonerna saknas.

I stället fylls sidorna med författarens lika vemodiga som kvasipsykologiska slutsatser, främst till Björns och Bennys fördel, ledda till bevis genom rätt så klichéartade gamla citat.
Den ultimata Abba-bibeln väntar ännu på att bli skriven. Inne på biograferna kryper Sverige till korset.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!