Foto: Dan Hansson / Svd / Scanpix
 Foto: Dan Hansson / Svd / Scanpix

Carl-Johan Malmberg / M

Publicerad
Uppdaterad
Carl-Johan Malmbergs essäer tillhör en utrotningshotad art. Peter Cornell trivs bra i de tunga litterära namnens sällskap.
Carl-Johan Malmbergs essäsamling M tillhör en i Sverige numera utdöende art; den hör snarare hemma i den högst livaktiga anglosaxiska genren criticism: lärda, litterärt njutbara och personliga reflexioner kring litteratur, konst, film och musik. Malmberg kryssar elegant förbi genrens grynnor, det magistrala eller lillgamla tonfallet, de knarriga strövtågen eller klippbokens brist på sammanhang.
Hans skrivande uppstår i sällskap med andra: i sällskap med läsaren och i sällskap med de författare, konstnärer och forskare han behandlar; ja, hans essäer kan likna ett slags resonerande bibliografier. Att befinna sig i sällskap och dialog tycks vara Carl-Johan Malmbergs metod och redan i sitt förord avtackar han en rad samtalspartners, flera av dem välkända kulturpersonligheter. Hans läsning är omfattande; jag minns ett fotografi från hans hem med labyrintiska gångar mellan golvets boktravar – ett bibliotek obetydligt mindre än Borges i Babel. Malmberg nämner också konsthistorikern Aby Warburgs gigantiska boksamling i Hamburg som blev stommen i The Warburg Institute; bådas tänkesätt föds i encyklopediska bibliotek.

Malmberg har grupperat sina essäer – de flesta tidigare publicerade i Svenska Dagbladet – under några tematiska rubriker, alltifrån ”Bokens alkemi”, ”Outsiders och insiders”, ”Minnets atleter” till ”Spegelvärldar”.
Det välfunna citatet är själva motorn i Carl-Johan Malmbergs essäer – en av dem handlar just om hur citaten kan hemsöka honom som ett slags mani.
Så gott som varje essä sätts i rörelse av ett inledande citat från någon författare eller forskare; det öppnar en utsikt och följs av ett resonemang som sedan interfolieras med en serie nya citat som snitslar subtila stigar genom olika konstnärskap, Beckett, Yeats, Proust, Poe, Melville, Antonioni, Bergman, Hitchcock, Mahler, Holbein, Twombly.
Malmberg låtsas inte att han hittat på allt själv, vilket inte alls gör hans bok mindre originell. Bilden är alltid mångfacetterad och Malmberg undviker att låsa sig i polemik eller litteraturteoretiskt testuggande. Han citerar Robert Curtius: ”Den sanna kritiken vill inte bevisa, bara visa.” I porträttet av Curtius anar jag konturerna av Malmbergs kritiska credo. Den omåttligt lärde Curtius bedrev på 1920- och 30-talet, precis som Walter Benjamin och Aby Warburg, ett slags räddningsaktion som skulle föra vidare en europeisk humanistisk tradition i en tid som hotade den med utplåning.
I dag ligger faran snarare i glömska, kommersialisering och okunskap. Curtius skrev lika obesvärat om medeltiden som sin egen samtid, till exempel James Joyce. Carl-Johan Malmberg är mer försiktig och håller sig helst på ett fält som redan är kanoniserat och säkrat; i M finns således ingen text om en författare eller konstnär ur hans egen generation.
Det är inte nödvändigt en brist men läsaren blir nyfiken på att se honom möta något icke hallstämplat och utanför parnassen. En fläkt från populärkulturen kommer ändå automatiskt till tals genom filmen. Uppfriskande är också Malmbergs en smula excentriska och lidelsefulla utvikningar i ridkonstens tekniker.

Carl-Johan Malmberg skriver lärt och vittert som en akademiledamot och bara med ansträngning går det någon gång att hitta en lucka: att han missat Emanuela Kretzulesco-Quarantas sällsamma studie i essän om renässansberättelsen Polphilis kärleksdröm, eller att han i kapitlet om Beethovens sena pianosonater inte kommenterar en häpnadsväckande rag-time i opus 111; eller i den oväntade texten om renässansmåleriets hästbakar inte påminner om Audens rad från konstmuseet: att medan martyriet pågår ”bödelns häst skrubbar sin oskyldiga bak mot en trädstam”.
En essäsamling om andra är naturligtvis också ett självporträtt. I Carl-Johan Malmbergs generösa sällskap lär vi så småningom känna författaren själv: hans smak och estetik, passioner och idoler; de är i allmänhet litterära men starkast av alla lyser möjligen Gustav Mahler. Och först som sist blir vi nyfikna på bokens kryptiska titel M, utöver att det är en hälsning till Louis Zukofskys bok A.
Malmberg föreslår själv ett antal uttydningar av titelns M: melankoli, minne, mångfald. Men inte vad som för läsaren är uppenbart: M = mamma. Titeln M befinner sig bara några centimeter från Marias blottade bröst på den målning av Michelangelo som författaren valt som omslagsbild.
Och det spåret är värt att följa genom boken, i texten om Beckett och hans mor May, om Pasolini och modern, om Alma Mahler och hennes mor, om madeleinekakan hos Proust som modersbild. Malmberg ”läser” gärna konsten litterärt/
ikonologiskt som Warburg och Panofsky och han tolkar Michelangelos Maria som en bild av själva läsandet – den skrift hon här läser förutsäger att sonen som leker vid hennes fötter ska komma att offras.
Kanske finns det också en mindre ödesmättad läsning: i ett kapitel om Wodehouse berättar Malmberg att hans mamma älskade den engelske humoristen och han minns från barndomen hur hon skakade av skratt när hon läste ”Psmith ordnar saken”. Det var genom modern han själv började läsa Wodehouse – och kanske rentav läsa litteratur överhuvudtaget? Är det helt enkelt ”Psmith ordnar saken” som Jesu moder sitter och läser och som hennes son nyfiket sträcker sig efter på målningen?
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag