Carl Bildt står när högern faller

RECENSION. ”Ja, för fredens skull.” För många av oss yngre som för 25 år sedan var aktiva i kampanjen för att Sverige skulle gå med i EU kändes just den knappen alltid lite fånig. 

Nu fanns för all del också en knapp som manade till ”Ja, för kvinnornas skull”, så rimlighet var nog inte ja-kampanjens bästa gren. Men kvinnor kunde vi åtminstone relatera till, fred var något som folk kämpat för och vunnit långt innan vi ens skrivit vår första politiska insändare. Freden var mer än självklar, den var en del av livsvillkoren på samma sätt som luft och vatten. 

För ett par veckor sedan satt jag så i ett samtal om liberal politisk filosofi med skribenten och debattören Malcom Kyeyune, och jag vet inte när jag senast blev lika skakad. Gång på gång förklarade han att liberalismen är död eftersom människor föredrar blodig kamp för ära före småborgerlig trevnad. Längtan efter att dö på Narvas fält återkom i samtalet, liksom tanken att liberalismen bara hycklar i sitt försvar för demokratin, eftersom liberalismen vill ha inskränkningar i vad majoriteten kan bestämma om. 

Jag har förvisso inte glömt Bildts katastrofalt dåliga omdöme att sätta sig i Lundin Oil.

Kyeyune är marxist, men upphöjd inom delar av borgerligheten, han skriver återkommande på Göteborgs-Postens ledarsida och i tidskriften Axess. Efter mitt samtal med honom skulle jag närmast jämföra honom med Donald Trumps ideolog Steve Bannon, som ju också kallat sig leninist och som öppet säger sig sträva efter revolution och ett helt nytt samhälle bortom den liberala demokratin. 

Allt detta har jag i bakhuvudet när jag läser Carl Bildts ”Den nya oredans tid”. Bildt är något så ovanligt numera som en politiker med såväl intellekt som klassisk bildning och han kastar sig mellan Thukydides och den westfaliska freden i sin skildring av både var vi är nu och hur vi kom hit. De breda penseldragen glider över såväl europeisk historia som internationella relationer, inte sällan med obesvärade bisatser om ”när jag var statsminister” eller ”som jag sade till Helmut Kohl”. 

Det är väldigt bildtskt, men det kan han kanske unna sig. Jag har förvisso inte glömt Bildts katastrofalt dåliga omdöme att sätta sig i Lundin Oil, (han skriver heller inte ett ord om folkrensningarna eller morden i Sudan), men i takt med att politiken som helhet kantrat allt mer så finner jag mig sakna de gamla moderaterna. Politik var på allvar och handlade om fred och frihet snarare än om twitter-likes. Man var alltså på den tiden för fred och frihet, för den som tvekade. 

Bildt skriver intressant om övergången från ideologi till identitet, och om hur vi lever i en tid när ”the strain of civilization”, med Karl Poppers ord, blir allt tydligare. Popper skrev om hur det auktoritärt och kollektivistiskt ordnade avskärmade stamsamhället ändå tillfredsställde människors behov av regelbundenhet och gemenskap, och att många känner djup otillfredsställelse i friheten. Det obehaget är ändå priset vi måste betala för ett öppet samhälle. Som Popper skriver: ”Ju mer vi försöker återvända till stamtänkandet, desto säkrare är det att vi kommer till inkvisitionen, till hemliga polisen och till ett romantiserat gangstervälde.” 

Nu ruckas balanser överallt i världen, och värre blir det med klimateffekterna de närmaste decennierna.

I sammanhanget är det intressant att Ebba Busch Thor i sitt tal på Kristdemokraternas riksting häromveckan kritiserade tanken på ett samhällskontrakt och i stället ville föra fram tanken på en slags ödesgemenskap. Ingen kylig liberal kompromiss om vissa regler utan ett varmt, känslosamt ”vi”. Hegel snarare än Locke och Popper. 

Det är alltid svårt med historiska paralleller, men denna Oredans tid, som vi otvetydigt lever i, har alldeles för många likheter med oredan innan de två världskrigen för att det ska kännas bekvämt. Som Bildt skriver så rustar Ryssland, västallianserna krackelerar, Kina försöker kombinera allt hårdare förtryck med allt starkare ekonomi för att fortsätta sin välståndsresa uppåt. Thukydides skrev om hur osäkerheten och den ruckade maktbalansen mer än något annat ledde till det peleponnessiska kriget. 

Nu ruckas balanser överallt i världen, och värre blir det med klimateffekterna de närmaste decennierna. 

Jag tror att Malcom Kyeyune har rätt i att vissa känner större lockelse till våld och uppoffringar än till stillsamt välmående, och i tider som denna blir lockelsen än större. Skillnaden är väl att jag inte tycker att man kan bygga bra samhällen på den sortens längtan. Fred och frihet må kännas banalt när man lever med dem som luft och vatten, men när de ersätts med oreda och ärofylld kamp så får åtminstone denna liberal lite svårt att andas. 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Är tiden ute för sossen som landsfader? 

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Torbjörn Nilsson och Jenny Lindahl analyserar Socialdemokraternas kris. 

Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.