Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Bruno K Öijer / Svart Som Silver

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Bruno K Öijer är sina dikter. Nu mer än någonsin. Nu bättre än någonsin. Har man en gång hört honom läsa dem, är det svårt att ta del av dem på boksidorna utan att i huvudet höra hans röst. Och lika svårt är det att föreställa sig personen Öijer göra något mer vardagligt än att dikta och läsa dikter.

 Det gör det svårt att läsa hans texter med kritisk distans, som blott och bart texter. Ibland stannar jag upp inför någon dikt i den nya samlingen Svart Som Silver och tänker: Är det här inte en aning banalt? Skulle jag acceptera det hos låt oss säga en debutant?

 Men skillnaden är att Öijer skapar en ram och en roll som inte är banal, men inom vilken han – ibland – kan tillåta sig att också vara banal. (Ann Jäderlund är en annan bemärkt poet som, från en annan utgångspunkt, gått en liknande väg i sina senaste böcker.)

 Våra viktigaste känslor är ju oftast banala, och att med bibehållen heder på omvägar ta sig tillbaka till dem är en av litteraturens svåraste uppgifter. Litteraturen – som är mer än just blott och bart texter.


I Svart Som Silver är legeringen mellan liv och dikt mycket stark. Men det är som om diktaren själv blivit sin mest distanserade betraktare – hans liv är ”en borg” som kunde ”skymma himlen”, men han själv står ”på en höjd en halvmil därifrån” och pressar den som ett bär mellan fingrarna.

 Avståndet kan också bestå av tid (han ringer upp sig själv som barn, men barnet vill återgå till sina lekar) eller vara avståndet mellan berättelsen och det berättade, mellan verkan och orsak, och mellan bilder som glider ihop och isär:

jag såg allt framför mig

 jag såg mitt liv

 jag såg ringarna på vattnet svarta som silver


 Där dagens svenska litteratur gärna blandar samman privat och offentligt till en outtömlig gegga, färdig att hällas på ständigt nya tetrapak, har Öijer tvärtom endast sparsamt och med bibehållen integritet destillerat sig till litteratur. Men bieffekten av hans hembrända trolldryck är att han i sitt sökande efter det arkaiskt mytiska själv förvandlats till en myt av mer modernt slag – den svenska poesins Bob Dylan, på gott och ont.

 Denna myt både utnyttjar han och ifrågasätter. Framför allt sker det i den mäktiga avslutningsdikten ”Aldrig”, där olika röster kommer till tals och beskriver en Messias-liknande gestalt med ömsom förakt och beundran. I dessa beskrivningar kan man urskilja både fragment av biografi och återkopplingar till motiv ur tidigare böcker.

 Men allihop avfärdas till sist: ”ni kan fortsätta att bygga er tron / han kommer aldrig att sitta där / aldrig”. Och man vill gärna tro att det är så, trots att han, som en gång stencilerade Sång För Anarkismen, nu är något så ovanligt som en säljande poet, och att han, som fördömdes som asocial av den politiska 70-talskritiken, nu är unisont älskad på kultursidorna.

 Det är sju år sedan Öijer avslutade sin allt mer asketiska ”Trilogi” med Dimman Av Allt. När han nu återkommer finns viljan att skala av sig all oväsentlig samtid fortfarande kvar, liksom de enkla symbolerna: huset, trädet, fjädern, gräset…

 Men eftersom schamanen Öijer knappast kan gå längre på enkelhetens väg än han redan gjort, tar han här med gott resultat åter upp vissa drag från sin tidigare, mer urbana diktning.

 Egennamn dyker åter upp i dikterna. Här finns namn på platser: Siena, Atlanten, Café Vesuvio i San Francisco… Här finns diskreta kulturella referenser: Keats, Shelley, Mozart, Hank Williams… Till och med en filmreplik: ”If they move, kill’em”, som får sätta punkt för en hatisk dikt om samtidens ”digerdöd av skvaller”. Man kan notera att filmen, Sam Peckinpahs våldsamma The wild bunch, handlar om westernmytens undergång i det moderna samhället.

 Men det är ändå inte Öijer som revolverman och hämnare som dominerar denna bok. Snarare finns här en lätthet och ett större lugn, en frånvaro av anspänning, som oftare lämnar rum för glimtar av hopp och humor:

när farao Ramses mumie

 flögs från Egypten till Paris

 för en medicinsk undersökning

 som skulle hindra kroppens förfall

 mötte en militär hedersvakt upp

 ute vid flygplatsen

 som vid ett utländskt statsbesök

 jag såg något hoppfullt i det här

 oklart vad


Silver blir svart om man inte putsar det. Oputsade skulle jag inte säga att Öijers dikter är, trots deras skenbara enkelhet. Snarare än svarta som silver är de, där de stramt avtecknar sig på boksidan, svarta som beskurna grenverk om vintern. De har fällt sina skiljetecken.

 Men Öijers bild av livet och världen är svart som silver: ständigt mörknande, men med en glans under ytan, ett löfte om att där finns något viktigare och verkligare, som man når genom drömmen och dikten.

FAKTA

BRUNO K ÖIJER | Svart Som Silver | Wahlström&Widstrand