Bruno K Öijer / Svart Som Silver

Publicerad
Uppdaterad
Bruno K Öijer är sina dikter. Nu mer än någonsin. Nu bättre än någonsin. Har man en gång hört honom läsa dem, är det svårt att ta del av dem på boksidorna utan att i huvudet höra hans röst. Och lika svårt är det att föreställa sig personen Öijer göra något mer vardagligt än att dikta och läsa dikter.
Det gör det svårt att läsa hans texter med kritisk distans, som blott och bart texter. Ibland stannar jag upp inför någon dikt i den nya samlingen Svart Som Silver och tänker: Är det här inte en aning banalt? Skulle jag acceptera det hos låt oss säga en debutant?
Men skillnaden är att Öijer skapar en ram och en roll som inte är banal, men inom vilken han – ibland – kan tillåta sig att också vara banal. (Ann Jäderlund är en annan bemärkt poet som, från en annan utgångspunkt, gått en liknande väg i sina senaste böcker.)
Våra viktigaste känslor är ju oftast banala, och att med bibehållen heder på omvägar ta sig tillbaka till dem är en av litteraturens svåraste uppgifter. Litteraturen – som är mer än just blott och bart texter.

I Svart Som Silver är legeringen mellan liv och dikt mycket stark. Men det är som om diktaren själv blivit sin mest distanserade betraktare – hans liv är ”en borg” som kunde ”skymma himlen”, men han själv står ”på en höjd en halvmil därifrån” och pressar den som ett bär mellan fingrarna.
Avståndet kan också bestå av tid (han ringer upp sig själv som barn, men barnet vill återgå till sina lekar) eller vara avståndet mellan berättelsen och det berättade, mellan verkan och orsak, och mellan bilder som glider ihop och isär:
jag såg allt framför mig
jag såg mitt liv
jag såg ringarna på vattnet svarta som silver


Där dagens svenska litteratur gärna blandar samman privat och offentligt till en outtömlig gegga, färdig att hällas på ständigt nya tetrapak, har Öijer tvärtom endast sparsamt och med bibehållen integritet destillerat sig till litteratur. Men bieffekten av hans hembrända trolldryck är att han i sitt sökande efter det arkaiskt mytiska själv förvandlats till en myt av mer modernt slag – den svenska poesins Bob Dylan, på gott och ont.
Denna myt både utnyttjar han och ifrågasätter. Framför allt sker det i den mäktiga avslutningsdikten ”Aldrig”, där olika röster kommer till tals och beskriver en Messias-liknande gestalt med ömsom förakt och beundran. I dessa beskrivningar kan man urskilja både fragment av biografi och återkopplingar till motiv ur tidigare böcker.
Men allihop avfärdas till sist: ”ni kan fortsätta att bygga er tron / han kommer aldrig att sitta där / aldrig”. Och man vill gärna tro att det är så, trots att han, som en gång stencilerade Sång För Anarkismen, nu är något så ovanligt som en säljande poet, och att han, som fördömdes som asocial av den politiska 70-talskritiken, nu är unisont älskad på kultursidorna.
Det är sju år sedan Öijer avslutade sin allt mer asketiska ”Trilogi” med Dimman Av Allt. När han nu återkommer finns viljan att skala av sig all oväsentlig samtid fortfarande kvar, liksom de enkla symbolerna: huset, trädet, fjädern, gräset…
Men eftersom schamanen Öijer knappast kan gå längre på enkelhetens väg än han redan gjort, tar han här med gott resultat åter upp vissa drag från sin tidigare, mer urbana diktning.
Egennamn dyker åter upp i dikterna. Här finns namn på platser: Siena, Atlanten, Café Vesuvio i San Francisco… Här finns diskreta kulturella referenser: Keats, Shelley, Mozart, Hank Williams… Till och med en filmreplik: ”If they move, kill’em”, som får sätta punkt för en hatisk dikt om samtidens ”digerdöd av skvaller”. Man kan notera att filmen, Sam Peckinpahs våldsamma The wild bunch, handlar om westernmytens undergång i det moderna samhället.
Men det är ändå inte Öijer som revolverman och hämnare som dominerar denna bok. Snarare finns här en lätthet och ett större lugn, en frånvaro av anspänning, som oftare lämnar rum för glimtar av hopp och humor:
när farao Ramses mumie
flögs från Egypten till Paris
för en medicinsk undersökning
som skulle hindra kroppens förfall
mötte en militär hedersvakt upp
ute vid flygplatsen
som vid ett utländskt statsbesök
jag såg något hoppfullt i det här
oklart vad


Silver blir svart om man inte putsar det. Oputsade skulle jag inte säga att Öijers dikter är, trots deras skenbara enkelhet. Snarare än svarta som silver är de, där de stramt avtecknar sig på boksidan, svarta som beskurna grenverk om vintern. De har fällt sina skiljetecken.
Men Öijers bild av livet och världen är svart som silver: ständigt mörknande, men med en glans under ytan, ett löfte om att där finns något viktigare och verkligare, som man når genom drömmen och dikten.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag