Skam. Adam och Eva porträtterade av Hendrick Goltzius i "Människans fall" (1616).Skam. Adam och Eva porträtterade av Hendrick Goltzius i "Människans fall" (1616).
Skam. Adam och Eva porträtterade av Hendrick Goltzius i "Människans fall" (1616).
Det är ont om lustfyllt sex i Isabelle Ståhls debut "Just nu är jag här" från i våras ...Det är ont om lustfyllt sex i Isabelle Ståhls debut "Just nu är jag här" från i våras ...
Det är ont om lustfyllt sex i Isabelle Ståhls debut "Just nu är jag här" från i våras ...
... liksom i Tone Schunnessons "Tripprapporter", som kom 2016.... liksom i Tone Schunnessons "Tripprapporter", som kom 2016.
... liksom i Tone Schunnessons "Tripprapporter", som kom 2016.

Därför är det så svårt att skriva om bra sex

Publicerad

I dagens sexskildringar lyser njutningen med sin frånvaro.

Malte Persson skriver om fint och fult snusk och om att tinderdejta som research.

Sex säljer, är det sagt. Men exakt hur mycket sex säljer bäst? Sådant måste marknadsundersökas, och jag har i min ägo en enkät från kioskboksförlaget Harlequin. Läsarna får där besvara frågor som: 

”Tycker du att en romantisk bok ska innehålla sexskildringar?” Och: ”Om ja, hur vill du att sexscenerna ska beskrivas?” Svarsalternativ: ”Enbart antydas”, ”Ingående, men på ett sensuellt sätt”, ”Utförligt och detaljerat utan omskrivningar”. 

Jag brukar hävda att jag samlar på Harlequin-böcker som handlar om författare (det är ju ändå en genre gjord för identifikatorisk läsning). Men egentligen har jag bara två stycken. Den ena, ”Nattlig eskapad”, är mycket rolig på grund av sin postmoderna självironi. Men innehåller inget sex.

I ”Lärare i kärlek” är den sexige bestsellerförfattaren Brad Barrington känd både för sitt kvinnotycke och sina böcker, som innehåller ”mycket sex”, men ”inte alls obscent på något sätt.”

Vilket kan läsas som en kommentar till stilen när han och den svårflörtade kvinnliga huvudpersonen kort därefter får ihop det: ”Båda rörde sig häftigt och rytmiskt. Snart hade han fört henne till den punkt då kroppen vibrerade av extas.”

Vad jag förstår går utvecklingen i genren annars mot det grövre. Med stöd i marknadsundersökningarna, får man anta. 

Tone Schunnesson och Isabelle Ståhl

Men medan kiosklitteraturen försöker hitta rätt balans mellan romantik och pornografi, vad gör den seriösa litteraturen? Hur hanterar fiktionen en sexualiserad samtid och ett sexliv som (till exempel genom sexchattandets mix av fantasi och verklighet) är halvvägs fiktion?

Jag läser det senaste årets två mest uppmärksammade svenska samtidsromaner av yngre författare, Tone Schunnessons ”Tripprapporter” och Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”, och slås av hur desillusionerade de är.  

 

Tone Schunnesson.Foto: Privat

 

I ”Tripprapporter” tar sex rätt stor plats, men skildras antingen som misslyckat eller frånvarande (”det var som att ligga med en död ... Sedan slutade vi ligga med varandra”). Eller som onani, prostitution och vana (”När jag inte köpt någonting nytt att sälja onanerade jag för män i datorns kamera, vilket jag ändå alltid gjorde gratis som barn”.) 

När sexskildringen vid enstaka tillfällen blir explicit är det närmast i syfte att göra den mindre sexig. Ordet ”kuken” följs av orden ”var slak”. Den enda mer positivt skildrade sexuella relationen (utöver onanin, ibland) utmärks av att ”han ville aldrig slå mig eller bli slagen”, men även av att han också ”tappade ståndet”. 

 

Isabelle Ståhl kom i våras ut med boken "Just nu är jag här". Foto: SARA MAC KEY / NATUR& KULTUR

 

Vad beträffar Ståhls roman, som inleds med en skildring av Tinder-dejtande och engångsligg, skulle man kunna tro att sexet spelar större roll än det gör. I själva verket är det mest något att få överstökat. Även rent litterärt, såtillvida att beskrivningen av det hoppar direkt till slutet: ”Jag låtsas komma”, ”När han kommit klär jag på mig…”

När berättaren sedan inleder ett förhållande ligger hon och killen sällan med varandra, och om de gör det, så beskrivs inte samlaget, utan vad hon gör samtidigt. Det vill säga framför allt tittar på en spricka i taket. 

Berättaren tycker uttalat inte om att tala om sex. Det kan jag identifiera mig med (att skriva denna artikel går starkt emot mina instinkter). Att liggandet avförtrollats innebär inte nödvändigtvis att det blivit ett normalt samtalsämne. Inte heller leder mer sex automatiskt till mer språk för sex. 

Tinder som research

Någon ”skam i kroppen” har många av oss fortfarande. Även om den snarare sitter i den del av hjärnan som kontrollerar språket än i den som kontrollerar könsdelarna. 

Och trots att de flesta säkert vill att andra ska tro att de har ett spännande sexliv, så är det få som behandlar det på samma sätt som många (till exempel huvudpersonen i ”Just nu är jag här”) behandlar allt möjligt annat. Det vill säga nätpublicerar väl valda bitar av det som skryt inför vänkretsen. 

Än, i alla fall. I Eiríkur Örn Norðdahls roman ”Dumhet” (på svenska förra året) skildras ett samhälle där allt övervakas av webbkameror och kan ses av alla. Ett nyskilt författarpar ägnar sig åt att försöka göra varandra svartsjuka genom att ha mycket och spektakulärt sex när de vet att den andra tittar. När strömmen går är det lika bra att avbryta samlaget. 

Att vi inte är där än, innebär inte att inte också sexlivet utsätts för samma förskjutning från eget innehåll till framställning inför andra som präglar så mycket annat i dag. 

 

LÄS MER – Geir Gulliksen: Vi män är inga enkla varelser 

 

I min egen profil på Tinder påstod jag ett tag att allt jag gjorde där var research för en samtidsroman. Så har också mina tinderdejter blivit mer postmoderna än dem som gestaltas i ”Just nu är jag här”. Tendensen jag tycker mig se är att samtalen under dem alltmer består av anekdoter om andra tinderdejter man varit på. 

Och sedan kanske en avslutning på kvällen (bra eller dålig) som det går att göra en historia av. Den bästa historien – som jag sparar till en annan gång – är vad som hände när jag matchade med en annan författare, som också såg Tinder som research…

Mitt försök att begripa mig på Snapchat kan däremot med fördel förbigås i tystnad. Sexchattande är också en hopplös litterär genre för alla oss med mer självdistans än inlevelseförmåga. 

Backlash mot de som var besatta av sex

Som framgått tror jag att dagens skönlitterära sexdiskurs är svår att helt skilja från den privata. Och så var det kanske också långt innan någon sms:ade den första aubergine-emojin, eller började tala om autofiktion. Samma upptäckarlusta som fick James Joyce roman "Odysseus" (1922) att bli förbjuden som obscen är synlig i en serie brev han skrev till sin fru Nora. 

De inleds med att Joyce talar om sin kärlek, som får honom ”att brista i tårar av ömkan och kärlek vid ett ringa ord, att darra av kärlek till dig vid klangen av ett ackord eller en musikalisk kadens eller att ligga skavfötters med dig och känna dina fingrar som smeker och kittlar mina pungkulor eller uppkörda i mig därbak och dina heta läppar som suger av min kuk medan mitt huvud är inkilat mellan dina feta lår, mina händer i ett fast grepp om din rumpas runda kuddar och min tunga girigt slickande upp i din fräna röda fitta”. Varefter blandningen av sexfantasi och kroppslig realism snarast eskalerar.

”Eros är skamlöshetens fader”, sägs det i en bysantisk roman från 1100-talet. (Kontexten är en sexdröm.) Men har skammen gjort comeback, efter modernisternas förtjusta utforskande av kroppsfunktionerna? Samtidigt som Eros har, om inte försvunnit, så åtminstone reducerats till birollsaktör?

 

LÄS MER: Minst en sexuell fetisch för mycket 

 

I en artikel i tidskriften Bookforum skriver Christian Lorentzen om sex i amerikansk romankonst. En av de teser som presenteras är att en generation av sexbesatta ”stora amerikanska romanförfattare” (och tillika vita manliga narcissister) – Saul Bellow, Philip Roth, John Updike, Norman Mailer – orsakat en backlash. 

Inte minst för yngre manliga författare blir det då svårt att skriva om sex på ett positivt sätt utan att associeras med något som kommit att uppfattas som osympatiskt. Vad Lorentzen finner i nyutkomna romaner är antingen avsaknad av sex, eller sex främst i form av övergrepp eller pinsamma misslyckanden.

Oavsett orsaken så passar bilden även in på de två svenska romaner jag beskrivit ovan, skrivna efter det senaste halvseklets sexuella revolutioner och kontrarevolutioner. (Ulf Lundell och Kerstin Thorvall är antik historia.) Tone Schunnesons roman är mer skamlös än Isabelle Ståhls, men det vore inte fel att kalla båda böckerna posterotiska. 

 

LÄS MER – Nina Lekander: Sexet blev bättre efter klimakteriet 

Kärlek gör det mindre skamligt

När jag frågar Isabelle – som jag, full disclosure, aldrig har legat med men ändå känner väl – om saken kallar hon boken skämtsamt (eller?) för ett ”antisexuellt manifest”. Men hon säger också att det helt enkelt var för svårt att skriva om sex.

Det sistnämnda sägs ofta. Möjligen går det att skriva bra om dåligt sex, men nästan bara dåligt om bra sex. Men varför är det så? Är det ens så? Kanske är sexscener inte överlag sämre skrivna än andra scener. Kanske är det bara att läsarna mer uppmärksamt spanar efter klichéer där.

Oavsett vilket, så framstår ett försök att skriva bra litteratur om bra sex som ett risktagande: inte, som förr, risqué i betydelsen vågat, utan på grund av risken att bli utskrattad och behöva skämmas. Det är i dag lättare att blotta sig fysiskt än litterärt. 

Och det bra sexet blir då utlokaliserat till Harlequin, där konstnärlig kvalitet överhuvudtaget inte eftersträvas. Och där sex – liksom hos Joyce – ännu hänger ihop med kärlek. Och säga vad man vill om kärlek, men det är en av få gångbara ursäkter för att bete sig pinsamt.

 

Malte Persson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste roman är "Om Ofissim"

 

Läs mer i kultursidans serie om skam – MARTINA MONTELIUS: Att vara barn och skämmas 

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag