Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bortglömda klassiker om kvinnans underordning

Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Det litterära 1880-talets stora superstjärna var varken Ibsen eller Strindberg, utan ångermanländska Alfhild Agrell.

Nina Lekander läser två nyutgåvor av en författare som länge varit bortglömd och förbisedd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | NOVELLER & DRAMATIK. Man kan bara hoppas att dagens elever och studenter inte längre tror att de litterära 1880 och -90-talen – det moderna genombrottet – präglades av August Strindberg, Henrik Ibsen, Georg Brandes och Bjørnstjerne Bjørnson. När de i själva verket befann sig i stark både kommersiell och konstnärlig konkurrens med dramatiker och författare som Ågusts jämnåriga Anne Charlotte Leffler (1849–1892) och Alfhild Agrell (1849–1923).

För egen del fick jag nog först nys om detta i slutet av 1970-talet på en ynka fempoängskurs i ”kvinnolitteratur”. Följde gjorde ett 1980-tal där flera kvinnliga litteraturvetare och författare lyfte fram glömda föregångerskor. Vilket väl blott gick Lars Lönnroth och Sven Delblanc förbi i ”Den svenska litteraturen”, som i 1989 års upplaga ska ha innehållit 92 procent män mot 8 procent kvinnor.

Förutom stora satsningar som Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1993–2000) har flera framför allt små förlag – som Atrium, Rosenlarv och Normal (med de prequeera Margareta Suber och Mathilda Roos!) – tappert reparerat luckorna med nyutgåvor. 2007 gav exempelvis både Rosenlarv och Atrium ut Alfhild Agrells genombrottspjäs ”Räddad” från 1882. Vilken dessutom ingår i Atriums samlingsvolym ”Dramatiska arbeten” (2012).

I ett nästan mer än pjäsen spännande efterord skriver Agrellexperten Ingeborg Nordin Hennel att ”Stockholms Dagblad tog till de riktigt stora orden genom deklarationen att Räddad, med undantag för Strindbergs Mäster Olof, hade ’större betydelse än något annat svenskt som på lång tid uppförts’.”

Referenser till ”Ett dockhem”

Nordin Hennel tror att en orsak till att Agrell har blivit ännu mindre ihågkommen än väninnan Leffler samt Victoria Benedictsson är dennas mindre romaneska livsöde: trist äktenskap, inga barn, sjuklig och deppig ålderdom, brända brev och dagböcker. Men flit, humör och temata hade hon gott om.

Melodramen ”Räddad” spelades rekordartade 22 gånger under sin första säsong på Dramaten. Publiken uppfattade referenserna till Ibsens ”Ett dockhem”: ett fasadäktenskap med noll plats för hustruns frihet och utveckling. Den blyga, eller tystade, unga Viola hunsas av sin spelberoende vivör till make med det lika symboliska namnet Oscar Hjerne. Redan vid frukosten efter en blöt utekväll inleder han med gnäll över Violas brist på talträngdhet: han minns att hon en gång talade, ”fast du teg, och dina utbrott av yster munterhet var verkligen förtjusande. Jag minns ännu den där lilla gropen, som bildade sig under högra ögat när du skrattade. Såvida det inte var på någon annan.” 

Förhållandet blir inte muntrare av Oscars inneboende, hårdhjärtade mamma Rektorskan som klandrar svärdottern för bland annat den späda sonsonens klenhet. Här eldas det minsann på under såväl pat- som matriarkat. Internationaliserat förtryck förmerar sig, även mödrar kan upprätthålla strukturer. Det hjälper föga att Viola stöds av sin farbror Milde och barndomsvännen Nils.

Det munhuggs friskt och humoristiskt mellan Milde och Rektorskan, men allt stäms i en mörkare ton av Oscars pekuniära problem. Att Milde givit Viola egna pengar ger dramat en smula hopp; hon så börjar äntligen ge svar på tal. Men nej. Slutet är mörker, flykt och plötslig död. Det är ingen kaxig Nora som rusar ut från våningen i natten. ”Ett dockhem” korrigeras eller kompletteras, påpekar Nordin Hennel.

Föddes i Härnösand

Att sedan läsa ett urval av Alfhild Agrells noveller mellan 1879 och 1919 är en annan femma. Författaren ägde en mångfärgad penna. Här bjuds vi scener och öden ur skilda vinklar och vrår. Inte minst från norrönt, lantligt leverne – Agrell föddes i ångermanländska Härnösand och var faktiskt en av de första som skrev inkännande även om samer. Om ogifta mödrar, kvinnlig självuppoffring, solidaritet och revoltförsök, om flera slags hungerkänslor:

Gripande är skildringen av hur ”frostfolket”, det vill säga kölden, förlamar en hel bygd. Varvid en ”hungerdarrande” pojke ger bort sina tre brödkakor till en ensam, okänd flerbarnsmoder som ”ragglade som en drucken, och hon var drucken, drucken av svält!”.

Men här finns också efterordsförfattaren Ebba Witt-Brattströms favorit ”En slutscen”, utspelande sig vid en underskön Italienkust. Där lever Linnéa, ännu ett blomnamn på en härjad hustru, med konstnärsmannen Herman och en fyraårig dotter.

Rykten om osedlighet, orgier och drogbruk omsvärmar det utländska paret, som byborna kallar ”la Bianca” och ”il Notte”, en karl som aldrig har träffat en kvinna han ”kan akta”. Hon både skäms för och avskyr hans ”förakt för mina bristande utvecklingsmöjligheter. – Jag bär ju könsunderlägsenhetens märke inbränt i själen!” 

Moderniserat språk

Linnéa handarbetar ovilligt, maken målar hemligen hennes ”låghet”. Som vampyr invid en man, med blodröda läppar, ”och de små, vita tänderna hade bitit sig in i hans kött”. Herman har betitlat målningen ”La femme”. Bilden blir droppen. Efter själskval och ytterligare kommunikationsförsök – läs förnedrande gräl – vandrar hon ut i havet. Makens sista målning visar hustrun som drunknad och vampyrhuvudet är åter där. ”Ma femme” heter den. Gör succé i konstetablissemanget.

Witt-Brattström tar inte oväntat i från tårna. Hon försvarar med rätta Agrell från anklagelser om manshat och könskrig, tecknar en vivid bild av den tidens olika reaktioner och noterar novellen ”Enoch frostmannens” påverkan på Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien”. Vidare fördömer hon ”fältets herrar” och ”kulturmännen” för sexuell dubbelmoral som hon jämställer med nutida ”trafficking, nätpedofili och våldspornografi”:

”Så nog har vi mycket att lära av genombrottets ’könskrig’, så att vi kan förhindra att exempelvis #metoo-rörelsen faller ner i samma källarhål i historien. /…/ Att ifrågasätta mannens uråldriga privilegium som ”vivör” är fortfarande det mest förbjudna för kvinnor.”

Överdrivet, men schon okay. Synd bara att ett betydelsebärande adjektivattribut har fallit bort i en intressant passage om norska Camilla Colettes ”Amtmannens döttrar” (1855). Annars måste korrekturläsningen och moderniseringen av Agrells språk berömmas. Verbens pluralformer är borttagna, men en rejäl hoper ålderdomliga och/eller dialektala ord och idiom finns kvar att fundera på och glädjas åt.

DRAMATIK/NOVELLER

ALFHILD AGRELL

Räddad. Interiör i tvänne akter

Atrium, 104 s.

Noveller

Atrium, 240 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.