Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Borgarfamiljens skakiga klassresa lite snett nedåt

Gunnar Bolin.Foto: Fredrik Hjerling / Albert Bonniers förlag
Sven Olov KarlssonFoto: JENS L'ESTRADE

Radioprofilen Gunnar Bolin nystar upp sin borgerliga familjs släkthistoria. 

Sven Olov Karlsson läser en debutant som redan är en utvecklad författare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Som form har den biografiska släktkrönikan en paradox: den byggs av levda liv och är ändå svår att just göra levande. Släktträdens rottrådar torkar lätt ut berättelsen. För att göra årtalen till liv och namnen till människor behöver författaren alltså också våga spekulera lite. Och, som SR-medarbetaren och kulturjournalisten Gunnar Bolin gör i sin bok ”Hovjuvelerarens barn”, erkänna att det är mycket han inte lyckas finna svar på men som han ändå försöker sätta ord på. Hur gick tankarna? Hur kändes det?

Han skriver om sin släkt, en stor kosmopolitisk familj med svenska rötter. De var juvelerare i Sankt Petersburg med självaste tsaren som stamkund. Ett gediget borgerskap med sommarvilla i Skåne dit ”en hel plomberad järnvägsvagn med bohag” forslades från Ryssland varje juni och åter i september. Sommarvillan blir en trygg punkt under en skakig klassresa lite snett nedåt, genom revolutioner, diktaturer och krig. I huset förvaras också ett efterhand ”gigantiskt” arkiv av foton, brev, telegram och inbjudningskort. Förlaget säger att Bolin skriver med avstamp i breven. Men egentligen tar han spjärn emot den såriga relationen till sin salig far, Gerhard, född Hoffenreich i Wien år 1921.

Fadern framträder i många skepnader. Tröttsam busunge, spefull tonåring, präglad av sadistisk aga och krigets elände, efterhand en pappa ungefär som alla andra i rekordårens Sverige, och slutligen en till del självförvållat mycket ensam åldring.

Förlaget säger att Bolin skriver med avstamp i breven. Men egentligen tar han spjärn emot den såriga relationen till sin salig far.

Sonen lirkar och tampas med den komplicerade fadern. Han är ohjälpligt sårande (”rättfram”, som Gerhard beskrev sig själv), parodiskt snål och komiskt självförhärligande. Till och med den misantropiske gamle besserwissern i Jonas Hassen Khemiris ”Pappaklausulen” får se sig slagen på fingrarna i fråga om att vara oförbätterligt egocentrisk. Och liksom i den romanen finns i botten en stor sorg som förklarar mycket.

Det är också en berättelse om otaliga ömsinta, frihetslängtande mödrar och systrar, redo att bryta sig ut ur det förgångnas salonger. Inte minst är Bolins bok ett lärorikt och av diger erfarenhet upplysande verk om krigen och mellankrigstiden. En debut utan något av förstlingsverk över sig. I stället genomlyst av en utvecklad författares blick för både relationer och nationer.

Tankarna går till rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessens ”Ester & Ruzia” och till historieprofessorn Klas-Göran Karlssons ”Det moderna trettioåriga kriget”. Liksom dessa böcker ger ”Hovjuvelerarens barn” innerligt liv åt myllret av motståndare och medlöpare, och förklarar hur tätt världskrigen hängde samman och kom att förvandla världen.

Sakprosa

Gunnar Bohlin

Hovjuvelerarens barn – en berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer

Albert Bonniers förlag, 384 s.

I tv-spelaren visas Kultur-Expressen. Denna gång med Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt efter Gokväll-stormen.

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressen Kultur.