Boken sprängs nästan i min hand

RECENSION. Dawit Isaaks dotter Betlehem känner sig främmande inför bilden av sin pappa som Expressen och många andra gjort till en symbol för yttrandefrihet. Illustrationen med räkneverket som visar hur länge Dawit varit fängslad i Eritrea – över 18 år – publiceras varje dag på denna kultursida. Den unge mannen på teckningen har afrohår och ser lite ledsen ut. Han liknar inte alls den pappa som hans dotter minns, en man med en helt vanlig frisyr, snälla ögon och stora fula glasögon. ”Frihetskämpen i sin frihetsfrisyr” tillhör någon annan. Sådana som jag, förmodligen.

Har jag tidigare, på djupet, förstått konsekvenserna för familjen?

Betlehem Isaaks uppväxtskildring ”Mitt liv utan dig” ger läsaren en unik inblick i priset som familjen till Dawit Isaak har fått betala. För mig, som många gånger skrivit och talat om hans öde, känns det speciellt att läsa. Högtidsorden om den beundransvärda journalisten och författaren som verkade på Eritreas första oberoende tidning Setit framstår med ens som så grunda. Har jag tidigare, på djupet, förstått konsekvenserna för de närstående?

Berättelsen genomgår olika faser. Först den tämligen sorglösa barndomen i Asmara, som medelklassfamilj i den soliga före detta italienska kolonin, med delikat gelato och krämig ricotta från farfars delikatessbutik. Ett filter av nostalgi ligger över det förlorade hemlandet. Kanske för att livet som liten flicka av nöden måste fiktionaliseras, bygga på drömmar, delvis andra personers minnen och gamla fotografier? Efter ankomsten till Sverige ändras tonen. Frustrationen över situationen som hon har försatts i eskalerar tills boken nästan exploderar i min hand av ilska och besvikelse.

Det är en av de mest osentimentala skildringarna av att invandra till Sverige som jag har läst. Hon fångar känslan av att plötsligt vara annorlunda, en utböling i majoritetssamhället. Bli medveten om sin svarta hudfärg. Vaniljglassen i plastburk som inte alls smakar gelato. Det kalla, det vita. Rasismen. Förväntningarna som följer på att vara ”någons dotter”.

Betlehem Isaak vägrar känna tacksamhet över tryggheten för mamman och syskonen i Göteborgsförorten och den fula lägenheten; tacksamheten är en börda hon inte orkar bära. Det första favoritordet på svenska blir ”besvärlig”.

Barnets blick för detaljer; den tjejiga vinteroverallen på tvillingbrorsan Yoran (döpt efter den svenske fotografen Göran Assbring), frökens blåa ögon och mobbarnas metoder, ger texten tidsfärg och ett märkvärdigt fäste. När berättelsen så briserar i tonåringens raseri och brådmogna, svartvita intellektualitet, känns det däremot en smula dagboksmässigt.

Den frimodiga individualist och feminist som Betlehem Isaak vuxit upp till.

Men likväl, Betlehems Isaaks ärliga bok golvar mig. Den rymmer ett så drabbande vemod, en djup sorg efter det liv som togs ifrån henne när hennes pappa kastades i fängelse. Bildningsresan är också intressant. En allvarlig liten tjej mognar till ung vuxen, och också den något romantiska bilden av Eritrea får med åren fler nyanser. Landets kollektivistiska samhälle och syn på kvinnans roll passar inte riktigt den frimodiga individualist och feminist som Betlehem Isaak kommit att bli.

Mellan henne och mamman anas en allt större och smärtsam kulturell klyfta, som jag hoppas så småningom får utvecklas i en annan berättelse.

”Mitt liv utan dig” kan ses som ett slags systerbok till Negra Efendićs ”Jag var precis som du” och Dilsa Demirbag-Stens ”Fosterland”. Tillsammans med Martin Schibbyes ”Jakten på Dawit”, som utkom förra året, ger den också en mycket rikare bild av Sveriges samvetsfånge i Eritrea.

Men fram för allt är detta en självbiografi i egen rätt, en skildring av att vara ung kvinna i dagens Sverige, bara med en röst som vi tyvärr inte är så vana att höra. Måtte Dawit Isaak någon gång få möjlighet att läsa den.