Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Böckerna blottar vår besatthet av hästar

Kari Lawe.Foto: LINNÉA B A MALMBORG / CARLSSONS BOKFÖRLAG
Anders Frelin. Foto: BEA RYDBERG / BOKFÖRLAGET LANGENSKIÖLD
Nina Lekander.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Människans relation till hästen rymmer både bisarra riter och innerlig symbolik.

Nina Lekander sätter av i sporrsträck genom två nya fackböcker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Tvenne böcker om Equus ferus caballus har jag försökt läsa de senaste veckorna: teologie doktorn Kari Lawes ”Påvens hästar” och journalisten Anders Frelins ”Historiska hästar”.

Det där med ”försökt” gäller i och för sig bara den första volymen; ett vetenskapligt projekt förvandlat till ett flerkilos praktverk med fantastiska illustrationer. ”Påvens hästar” är så faktatät och noggrann att en gammal hästtjej som undertecknad näppeligen är mäktig att ta till sig och rättvist recensera. Därmed inte sagt att den är svårläst. Eller ospännande, tvärtom. Det enda som litegrann stör mig är att Lawe skriver Xenophon i stället för Xenofon (han med den första kända, tillika inkännande, ridläran) och Iuppiter i stället för Jupiter.

Nu handlar inte ”Påvens hästar” om blott påvarnas pållar, utan hästens hela historia under nära 7 000 år. Den börjar ingalunda hos de gamla grekerna, utan med de förkristna hästarnas roll i ”kult, myt och ceremoni”. Inget man skenar igenom.

En hingst som kejsaren ska ha utnämnt till konsul och låtit sitta med vid orgiastiska gästabud.

Det blir halvhalt redan vid de inledande grottmålningarna och skulpturfynden på exempelvis iberiska halvön, daterade till ”30000 och 9000 f.Kr.”. Jösses jävlar, jag kan inte bättre säga det.

Vi halvbildade hästmänniskor känner oftast till ovan nämnda Xenofon och hästarna Bukefalos, Streiff, Brandklipparen och Incitatus. Sistnämnda häst finns inte med i Lawes bok, men Anders Frelin skriver kul om denna Caligulas dyrkade kuse i ”Historiska hästar”: en hingst som kejsaren ska ha utnämnt till konsul och låtit sitta med vid orgiastiska gästabud.

Incitatus betyder blixtsnabb. Kappkörningar samt kapplöpningar återkommer genom tiderna och bägge böckerna. Kari Lawe beskriver därtill hur kuskar, ryttare och hästägare respektive uppfödare skiftar status- eller klassmässigt mellan adel och plebejer.

Än mer intressant är vad Lawe har att berätta om om hur hästar – både ston och hingstar – har förknippats med såväl gudinnor som gudar. Med själva solen och senare med Kristus, samt naturligtvis påvarna och pontifikaten.

Enligt Lawe är det arabiska fullblodet den enda hästras som har skapats av religiös övertygelse.

Föreställningarna om hästkrafter har färdats över jordens kontinenter om inte kapplöpningssnabbt à la engelska fullblod, så lite långsammare såsom uthålligare arabhästar i distanslopp. Ta bara hur romarna övertog gudinnan Epona från de kontinentala kelterna, det vill säga gallerna. Epona rådde över ”hästar, åsnor och mulor, med andra ord över samtliga equiner i människans tjänst”. ”Vidare vördades hon särskilt som beskyddare för hästar, stall och stallpersonal. Som hennes speciella helgedom räknades stallet.” Jag blir närapå tårögd vid tanken.

På tal om arabiska fullblod: i ungdomen kunde jag utan att staka mig rabbla namnen på de tre hingstar som importerades till Storbritannien på 1700-talet: Darley Arabian, Godolphin Arabian och Byerley Turk. Stamfäder till det engelska fullblodet.

Om den trion skriver Frelin, men inte Lawe. Hon resonerar i stället fascinerande om islamsk hästkultur och ridkonst på den arabiska halvön. Profeten Muhammed förlorade 625 ett slag mot en kristen ryttarhär. Varvid han gjorde ”hästuppfödning till religiös plikt för troende muslimer, med syfte att få fram snabba och uthålliga hästar för det heliga krig – jihad – med vars hjälp islam skulle spridas över världen”. Enligt Lawe är det arabiska fullblodet den enda hästras som har skapats av religiös övertygelse.

Jag nästan flemar av förskräckelse när jag tänker på det.

I ”Påvens hästar” får vi också veta en hel del om hästoffer, begravningar av hästar (med eller utan människor) och ätande av hästkött. Ibland i groteskaste laget. En keltisk kungakröning kunde utföras med hjälp av ett vitt sto, kanske sedd som en keltisk stogudinna, som kungen närmade sig ”med åtbörder som om han vore en hingst”. Sedan dödades, styckades och kokades hon – och som kronan på verket hoppade ”kungen ner i kitteln, åt av det och drack buljongen”. Usch. Jag nästan flemar av förskräckelse när jag tänker på det. (Vid behov, googla flema. Har med hästens luktsinne att göra.)

Ni som är mer intresserade av färg än doft har mycket att hämta i ”Påvens ston”. Betänk apokalypsens fyra ryttare i Uppenbarelseboken: den vita hästen symboliserade segern, den röda fuxen kriget, den svarta hungersnöden och den gula döden. Och Kristus ipsum ska ha ridit på en vit häst åtföljd av en himmelsk härskara, även den på vita hästar. Det känns fint för en hästägare med en numera nästan kritvit spansk valack. Om än jag – när han väl är död och av mig uppäten och uppstoppad – vill ha en svart andalusier som smutsen inte syns på.

Jag fäster mig mer vid hästarna – och alla gamla cirkusar och karnevaler – än vimlet av påvar och majestäter.

Å andra sidan. Om man läser den här meningen och bortser från den felaktiga genusböjningen: ”Även under kungahusen Aragon och Habsburg fortsatte den vita hästen att utgöra feodalt tribut för kungariket Neapel.” Och sedan får veta att drottning Kristina fick en vit, faktiskt spansk häst av dåvarande påven Alexander VII. Då vore det ju liksom patriotiskt tjusigt att skaffa ännu en avblekbar skimmel – av den stolta rasen Pura Raza Española med stamtavla ända från tidigt 1200-tal.

Denna läsare tror alltså att hon kan rätt mycket om hästar, men hickar till alltsomoftast: har alltså redan sybariterna från den antika grekiska kolonin i södra Italien lärt sina hästar att ”dansa” till flöjtmusik! Lawe ger här tygeln till ridmästaren Claudio Corte som på 1500-talet förklarade att ”För att hästen skulle kunna fullfölja sin uppgift i människans tjänst hade Gud /…/ gett hästen en intelligens mycket lik människans.” Jämför med den mytologiska figuren kentauren.

Förvisso, jag fäster mig mer vid hästarna – och alla gamla cirkusar och karnevaler – än vimlet av påvar och majestäter. Och som väl redan har märkts, beskrivningarna av allehanda tossiga riter:

Sen slakt och en drottning som la sig vid honom och ”tog hans lem i sitt sköte”.

Som vissa hästoffer i det forna Indien, där en vit hingst valdes ut och under ett år att ”leva fritt vaktad av 400 unga män som såg till att han inte badade i orent vatten eller inlät sig med ston”, och sedan smyckades och spändes för en gyllene vagn. Sen slakt och en drottning som la sig vid honom och ”tog hans lem i sitt sköte”. Allt för att kora en kung.

Nåväl. Vid sidan av ”Påvens hästar”, läs Frelins ”Historiska hästar” och komplettera gärna med Anne Hedéns, Moa Matthis och Ulrika Milles fina ”Över alla hinder. En civilisationshistoria” från 2000. Sitt upp, låt en vän hjälpa till med vänstra stigbygeln och känn er som valfri påve.

SAKPROSA

KARI LAWE

Påvens hästar. Hovkultur och maktsymbolik i kyrkostaten Rom

Carlssons, 586 s.

 

ANDERS FRELIN

Historiska hästar. Hur hästen har påverkat människans värld

Bokförlaget Langenskiöld, 120 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Trosbekännelser”.