Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Böckerna är skrivna i frånvaro av Gud

Ur ”Nunnan”, Jacques Rivettes spelfilm efter Denis Diderots ”La réligieuse”Foto: Album / Album
Foto: Keystone Pictures USA / © Keystone Pictures USA
Magnus Florin.Foto: OLLE SPORRONG

Dennis Diderot skrev i brännpunkten mellan sin tids omvälvande idéer. 

Magnus Florin läser två märkvärdiga nyutgåvor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Häromåret såg jag Jacques Rivettes filmatisering av Denis Diderots roman ”Nunnan”. I den parisiska cineastbiografen Reflet Médicis satt publiken andlös, käpprak i bänkarna, djupt gripen av den unga Suzannes öde som klosterfånge i egenmäktiga abbedissors våld.

Med franska nya vågens stjärna Anna Karina i titelrollen triumferade filmen i Cannes 1967 – länge premiärförsenad efter inrikesministeriets visningsförbud, genomdrivet av den kyrkliga högheten. 

Men alarmet för blasfemi gällde inte så mycket filmen som ämnet för Diderots egen berättelse, skriven två sekel tidigare. Ett svidande angrepp på klosterväsendet, gestaltat av upplysningsfilosofen som patetisk fängelseskildring. Analys i tårar, sociologisk rysare och libertinsk martyrlegend. I en anekdot från tiden sitter författaren hulkande med pennan i hand, skakad av sin egen dikt. 

Fast vad var det för slags gråt? Typiskt för Diderot är att romanen tog fart som ett kallsinnigt narrspel. En viss markis skulle grundluras av en serie fingerade brev från en nödställd flicka som i honom såg sin enda räddning. Komplotten röjdes decenniet senare av Diderots kompanjon Grimm i hans brevtidning ”Correspondence littéraire”. Så det rena hjärtats rop var ett orent försåt. Över berättelsens flammande indignation lade sig en avkylande skugga.

Och anekdoten om hulkandet med pennan i hand var hans eget påhitt.

Men lika typiskt är att markishistoriens sanningsvärde har visat sig tvivelaktigt – mer litterärt än reellt. Diderot lät rentav det påstådda lurendrejeriet bli en del av romanen när Grimm ytterligare tio år senare gav ut den som följetong. Och anekdoten om hulkandet med pennan i hand var hans eget påhitt.

Det är tilltrasslat, som det mesta med tillkomst och utgivning när det gäller Diderot. Han skrev i brännpunkten mellan tidens omvälvande idéer och den repressiva stats- och kyrkoapparaten. Ateistisk tendens bestraffades hårt. Men även censuren och interneringshoten förutan har hans författarskap något indirekt, nyckfullt och oavslutat över sig. Gärna i form av utvikningar, samtal, brevväxling, kommentarer, tillägg och skämt. Hellre motsägelse än upprepning, hellre kafé än talarstol. Omvägen är hans raka kurs.

Diderot i egen hög person.Foto: Alfredo Dagli Orti/REX / Copyright (c) 1970 Shutterstock. No use without p

Vännerna kallade honom Sokrates, men i Bertrand Russells ”History of Western Philosophy” är han onämnd på de 800 sidorna. Idag är det annorlunda, Diderot gör sig alltmer hörd mellan Voltaire och Rousseau. Encyklopedin var hans häpnadsväckande projekt under ett kvartssekel, nu är det särskilt den väldiga mängden av postumt utgivna manuskript som vinner intresse. Men kanske är det bedrägligt lätt att lyssna till honom som en röst i och för vår tid? 

Döm själv i sviten av volymer på Faethons förlag. Tidigare finns de märkvärdiga ”Rameaus brorson” och ”D’Alemberts dröm”, att läsa bredvid d’Alemberts egen ”Inledning till encyklopedin”. Alla översatta av Jan Stolpe som också har redigerat nyutgåvorna av ”Nunnan” och ”Jakob Fatalisten och hans husbonde” i David Sprengels tolkningar från 20-talet. 

Han gav romanen om fatalisten Jakob den lockande undertiteln ”Landsvägsliv, kärlekshandel och kroganekdoter” – inte osant Men ”Jakob Fatalisten” är så många saker på en gång – en mångstämmig amoralisk värld släkt med Rabelais och Cervantes och en filosofisk tankelek om friheten, skriven i Guds frånvaro.

Ödesmakten, slumpen och nödvändigheten spelar sina spel och Jakob ser hur människorna vill ha beständighet och åkallar himlen till vittne – det som är skrivet i himlen gäller. Men i romanen är det en skrift som alltid skrivs på nytt, för himlen är obeständig och allt är korsningar och övergångar. Romanen firar avvikelserna och konstigheterna – sammanfattat av husbonden: ”Du är också ett slags filosof, Jakob, erkänn det.”

 

Prosa

DENIS DIDEROT

Nunnan

Efterord Christina Kullberg

Översättning David Sprengel 

Faethon, 318 s.

Jakob Fatalisten och hans husbonde

Efterord Sven-Olov Wallenstein

Översättning David Sprengel

Faethon, 418 s.

 

Magnus Florin är författare och kritiker på Expressen Kultur.