Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Blir inte konst för att man skriver om cancer

Kristina Sandberg.
Foto: Maria Annas / Norstedts
Linda Skugge.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Mitt under succén med Maj-trilogin drabbades Kristina Sandberg av cancer. 

Linda Skugge har läst hennes nya bok om sjukdomstiden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Norstedts har inte bara bytt namn till Storytel books, de har även bytt direktiv. Från att bara gett ut böcker om det där lilla bageriet på strandpromenaden som kanske också är en bokhandel (det verkar inte så noga) av någon av alla de där knubbiga kvinnorna som skriver ”männen ÄLSKAR mitt hull” så har de nu kastat alla krav i den jäsande kitteln full med bulldeg: böckerna behöver inte ens vara litteratur.

”En ensam plats”.

Eller ännu värre: Storytel books låter i ett – tyvärr illa maskerat – desperat försök till ”personalvård” guldkalvarna (som Kristina Sandberg tillhör efter succén med Maj-trilogin) skriva vad de vill för att de inte ska byta till Bookbeat.

Sandberg själv ställer redan på sidan åtta den, enligt mig, relevantaste frågan gällande sin föreliggande cancerbok: ”Det går att skriva allt, och ingenting. (–) Eller vore det bättre att bara sudda ut.”

Jag har svaret på detta: Naturligtvis ska Sandberg skriva allt, men det blir inte automatiskt ”konst” bara för att man både upprepar och kursiverar jag vill inte dö från mina barn.

Att skriva sådan där apelsinteve [apelsin-tv är tv där en röst berättar vad som samtidigt syns i bild, reds anm.] som Sandberg gör blir som en hemuppgift på den sämsta sortens skrivarkurs, som hon ju dessutom gått.

'Mats och jag har just älskat'. I don’t want to know!

Där Maj-trilogin var en orgie i att namedroppa släktingar, det var – i någon form av litteraturtappning – Kurre och Tyko och Dagny och någon jävla tremänning som bakade och fejade och stod i, så är Sandbergs cancerbok som Maj-böckerna, fast på riktigt (insert skriet-emoji). 

Det är Inger och Märta-Stina och Hardy och Gunilla och ”vi får låna farbror Eriks gräsklippare” (hennes pappa dör, nästan åttio år gammal) och Kerstin och Lage ”som kunde konsten att vara sällskapsmänniskor” och det är ”kaffet i församlingshemmet efteråt – hur många kommer och vad ska vi bjuda på” och fjärdingsmannen som sitter i barnavårdsnämnden tillsammans med prästen och herreguuuu Gunnar som blääv kvar hemma, ”han var bara tjugoåtta när han renoverade huset”.

Det är en chockerande nivå i stil med ”Mats och jag har just älskat”. I don’t want to know! Eller jo! Det vill jag. Men i så fall, vilken ställning, var, hur? 

Om hon nu tänker framhärda i att endast – i nivå med vilken egenutgivning som helst – skriva fullständigt privata saker med noll relevans för oss läsare kan hon väl roa oss lite mer? Och med lite tur blir det litteratur. Minns Maggie Nelson som ständigt återkommer till varför breath play är så härligt. Eller undertecknad som inom kort ska skriva om hur jag – för att stå ut och som en blinkning till Kathy Acker ­– nyligen läste in en P2-text med min ”Wevibe” inne i fittan.

Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk.

Sandberg återkommer till hur hon ska kunna veta om hon får återfall. Att hon står inför ett potentiellt dödshot.

Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk. När som helst kan man bli överkörd av en buss. Eller hamna i sådan där corona-lunga och sedan långsamt kvävas till döds. Dessutom vill jag påstå att det är bättre att dö eller vara sjuk själv än att det händer någon man älskar.

Sandberg har valt att kalla boken ”En ensam plats”. Varje år drabbas cirka 65 000 av cancer. Tyvärr verkar hon inte själv förstå att hon med de avslutande orden skapar ett öppet mål för alla kroniskt sjuka (särskilt de med sällsynta diagnoser knappt ens läkarna hört talats om).

För det här har jag varit med om, skriver Sandberg, på den där hjärndöda kursiviskan.

Det här ÄR jag med om, skriver jag i marginalen, jag är för min dagliga överlevnad beroende av kortison och där varje diarré eller kräkning innebär ett akut dödshot. 

Men weviben! Vilken livsförhöjande grej. Paret Kempe kan ju prova den för att se om den råder bot på den där sexualiteten hon sörjer så.



SAKPROSA

KRISTINA SANDBERG

En ensam plats

Norstedts, 389 s. 



Linda Skugge är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 




Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83771&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.