Blind spot / Paul Marshall, Lela Gilbert, Roberta Green Ahmanson

Foto: Anthony Devlin

Demokrateringsprocessen leder inte till mindre utan mer religion världen över. Anita Goldman noterar en tendens som journalistkåren är omedveten om. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag är ute och håller föredrag om min bok Ljusbärarna, brukar jag fråga publiken vilka deras ljusbärare är. Namnen är alltid densamma; Nelson Mandela, Desmond Tutu, Martin Luther King, Mahatma Gandhi, Moder Teresa, Dalai lama.

 När jag då frågar vad dessa har gemensamt blir svaren mer tveksamma. Ibland enas man om ickevåldspolitik. Och på vad är den i sin tur grundad? frågar jag och får ofta svara själv: på en mycket stark religiös grundsyn.

 Svaret överraskar alltid, det hade man inte tänkt på, är det verkligen så? Att Martin Luther King  i första hand var en djupt religiös man, en baptistpastor som utifrån sin tro blev en kämpe för svartas rättigheter. Svårigheten att se den religiösa grunden är lika intressant som att människor i det land som brukas kalla sig det mest sekulära, radar upp en hel rad djupt religiösa människor som sina förebilder. 

 Mina svenska åhörare är inte ensamma om denna döda vinkel i sitt synfält över samtiden, utan delar den med såväl västerländska beslutsfattare som journalister.

 Journalistkåren har knappast varit  mer förutseende än den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, som i mitten på 1970-talet avfärdade förslag om att närstudera de iranska religiösa ledarna  som ”ofruktbar sociologi”. 20 år senare hade man inget lärt, när man inför kriget mot Irak planerade en snabb demokratiseringsprocess eftersom man såg Irak som ett i huvudsak sekulärt medelklassamhälle. Och ett par år senare erkände dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice att hon ”tagits på sängen” av Hamas seger i det palestinska valet.


Om de amerikanska beslutsfattarnas sekulära paradigm varit förödande för deras politiska beslut, så har de varit generande för journalistkåren, som på samma sätt tagits på sängen av en verklighet som ser helt annorlunda ut än den som lärs ut i de fina journalisthögskolorna i de stora amerikanska och europiska universiteten.

 ”Den döda vinkeln” eller på engelska The blind spot är titeln på en nyutkommen bok som just undersöker mekanismerna bakom journalisternas oförmåga att omfatta de religiösa aspekterna hos många – kanske en majoritet? – av dagens konflikthärdar.

 Förväntningarna på hur moderniseringen och demokratiseringen per automatik skulle leda till en sekulariserad värld har kommit på skam. Det är till och med så att demokratiseringsprocessen kan leda till en ökning av religionens politiska roll – inklusive radikal religion – över hela världen, menar författarna till en av bokens essäer: ”God is winning: Religion in global politics”.

 Andra essäer i volymen betitlas, här översatta: ”Religion och terrorism: hur man missade al-Qaida”, ”Tre decennier av felrapportering från Iran och Irak”, ”Påvarna”, ”Underskattandet av religionen i 2004 års presidentkampanj”, ”Förstå religionen på redaktionen”.


Det har nog inte undkommit någon att den religiösa kopplingen till världens konflikter gått från att betraktas som perifer eller anakronistisk – ”Är Gud död?” frågade Times omslag 1966 – till att inta en central ställning i den globala politiken.

 Dagens västerländska journalistkår – uppvuxen med det sekulära paradigmet, vad en av bokens författare kallar ”den sekularistiska vanan” – missar eller missförstår stora händelser. På grund av sin bakgrund och sin attityd gör de helt enkelt inte ett bra jobb.

 Journalisterna borde ändra sitt synsätt, för enligt författarna till Blind spot kommer religionen att spela en fortsatt stark roll, trots att alltfler länder lämnar fattigdomen och analfabetismen bakom sig och alltfler får ökande politiska fri- och rättigheter. Förväntningarna var att detta skulle utplåna behovet av religion. Men minst 80 procent av de tillfrågade i folkrika länder som Indonesien, Filippinerna, Indien och Bangladesh och i en rad afrikanska länder har i  stora globala attitydundersökningar angett att religionen är ”mycket viktig” för dem. 

 Eftersom födelsetalen är långt högre i dessa länder än i våra kommer religionen att växa av rent demografiska orsaker. Men vi måste akta oss för att avfärda religionen som de svaga massornas ”patologiska” svar på besvikelse och utsugning.

 Det är nämligen just demokratiseringsprocessen, påpekar författarna, som har lett till mer – inte mindre – religion i såväl Östeuropa, Turkiet, Indien, Palestina som i Afrika och Latinamerika, där protestantiska frikyrkliga rörelser sprider sig likt en präriebrand.

 När människor blir fria att välja, då väljer de Gud. Kanske är det dags för journalister att vidga sitt seende. Ja, kanske borde teologi och religionshistoria bli en del av journalistskolornas läroplan, om de utexaminerade professionellt ska kunna rapportera om vår tids stora konflikter. 


Anita Goldman

kulturen@expressen.se


 Anita Goldman utexaminerades från Stockholms Journalisthögskola 1973 utan att ha hört ordet "Gud" nämnas en enda gång.