Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bladvändare av en norrländsk hemvändare

Mats Jonsson. Foto: Johannes Klenell.
Ur "Nya Norrland".

I "Nya Norrland" skildrar Mats Jonsson klyftan mellan sin gamla och nya hembygd.

Gunilla Brodrej lusläser en folkbildande serieroman som har en stor portion självironi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är som om Mats Jonsson har skrivit sin senaste serieroman ”Nya Norrland” specifikt för mig. Varsågod Gunilla, här är en grej för dig som står med ena foten i Kramfors och den andra i Hägersten. Som inte kan vänja dig vid att en så stor del av din omgivning ger blanka fan i Sverige norr om Uppsala. Och som minst en gång i veckan undrar om det är ett misstag att ha satt ner bopålarna så djupt här, i en allt trängre huvudstad.

Visserligen har jag inte vuxit upp i byn Stensätter och Bollstabruk som Mats Jonsson (skildrat både i ”Pojken i skogen” och tre böcker för barn). Jag har aldrig varit bofast där, men så länge jag kan minnas har jag varit sommargäst i Kramfors kommun, om än längre ut mot kusten, där turisterna fylkas. (”Nya Norrland” var förresten namnet på den röda tidningen som pappa bara köpte om Västernorrlands Allehanda var slut.)

Anklagade för häxeri

Allt som skildras i ”Nya Norrland” kan jag relatera till. Jag har hemnetsurfat bland gårdarna som Jonsson ritar och jag och barnen har med fasa tittat in i källarhålan där man på 1670-talet fängslade kvinnor som var anklagade för häxeri. Allt är med. När Mats Jonsson skildrar klyftan mellan glesbygd och storstad gör han det grundligt. Med folkbildarhatten på presenterar han statistik och historia, intervjuar kommunpolitiker, lärare, elever och representanter för Bollstabruks intresseförening. Han pratar med utflyttade norrlänningar i Stockholm och med inflyttade flyktingar i hembygden. 

Arbetarna på pappersmassefabriken och tidigare Graningeverken byggde denna ort. Men automatiseringen av träindustrin gjorde att jobben minskade drastiskt. De utlovade infrastrukturförbättringarna som SCA skryter med syns inte till i Bollstabruk. Där är det en intresseförening som håller bygden på fötter. Men ingen verkar särskilt arg trots spökstadskänslan. Arg är däremot Mats Jonsson som pekar strängt på orättvisorna med staplar som visar att BNP per capita faktiskt är nästan lika högt här som i Stockholm. 

Gentrifierade Telefonplan

I skottgluggen för Jonssons vrede hamnar Bollstabruks motsats, det gentrifierade Telefonplan i Hägersten där han själv bor med varierande grader av självhat. Huvudlösa renoveringsprojekt, egotrippade bostadsrättsinnehavare och högröstade ”badhustalibaner” sticker i ögonen på författaren som flyttar (några hundra meter bort) för att han inte står ut. Självironin är omisskännligt Jonssonsk.

Sorglig på riktigt är skildringen av den vinstdrivande friskolan som hystar in pengar till ägarna men ser mellan fingrarna när en flicka utsätts för trakasserier. Som kontrast besöker Mats Jonsson sin barndoms högstadieskola där elevantalet minskat drastiskt och det har blivit lugnt och tyst. Där sitter Mats Jonsson med sina egna såriga minnen av mobbning och hör att allt är väl. Något vände ändå. Och flyktingar fyllde gatorna i Bollstabruk med liv.  

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Mats Jonssons har skrivit världens finaste bok

 

Jonsson släpar omkring på en skuld till sin hembygd. Han bidrog till avfolkningen och nu har han så mycket på hjärtat. Vissa partier är så tätskrivna att till och med en handstilsentusiast som jag, med specifikt intresse för ämnet, kroknar. 

Det är lite synd, för jag vet ett antal sörlänningar som skulle behöva lära sig lite om norrländska råvaror och vettig fördelningspolitik. Och som skulle njuta av nålsticken mot folk i den stockholmska kultur- och mediesvängen. 

Föräldrarna följer sitt hjärta och flyttar till Arvidsjaur, Mats Jonsson lämnar Stensätter för sista gången, men han ska kanske köpa en sommarstuga. 

Jag har sett en vid en vik som jag kan tipsa om. Man kan alltid lägga ett skambud.

 

Serieroman

Mats Jonsson

Nya Norrland

Galago, 264 s.

 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.