Bergmans son känner inte tillit till människor

Käbi Laretei, Ingmar Bergman och lille Daniel.
Foto: OKÄND
Daniel Bergman.
Foto: Anders Wiklund/TT / TT NYHETSBYRÅN

Daniel Bergman debuterar med en stark självbiografi om sina föräldrar, sin barndom och sin sjukdom.

Gunilla Brodrej tycker att det är omtumlande läsning med Knausgårdkvaliteter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Alla är skrämmande ensamma i sin kropp” skriver Daniel Bergman i sin ovanliga självbiografi om sin karriär, barndom och sjukdomsresa. 

Han skriver så inför åsynen av sin döende mor, Käbi Laretei, kallt konstaterande att hennes ensamhet är självvald, men också med tyngden av någon som arbetat med levande och döda människor. För Daniel Bergman slet sig till sist från sin utstakade bana som sämre filmare i faderns fotspår för att utbilda sig i ett yrke där det inte finns några masker, och ”inga tillgjorda repliker”. För att, om jag läser boken rätt, komma ut ur den existentiella ensamhet som grundades när han som barn inte fick uppleva riktig närhet till vare sig mamman eller pappan.

Barnsköterskan Silja anställdes för att omedelbart efter födseln ta hand om den lilla bebisen, vilket hon gjorde som om han varit hennes egen. Det är en uppslitande historia när hon, efter 18 månader, säger upp sig varpå Ingmar Bergman finner ut en listig plan för att bli av med bekymret. En plan som inte står Gustav Adolf Ekdahls arrangemang för barnflickan i ”Fanny och Alexander”, långt efter. Silje, 27, kan få gossen, en bostad på lagom avstånd i Djursholm och kapital så att hon kan starta en lekskola eller liknande. 

Ekonomiskt stöd så länge hon har pojken. Hon avböjer. Daniel Bergman har inget minne av Silje och finner hennes senare kontaktsökande påfluget. Det hela är både sorgligt och uppriktigt beskrivet. Över huvud taget har han ett oförställt självbiografiskt språk som ibland får mig att tänka på Knausgård.

Det är bara Janne Loffe Carlsson som försvarar ”geniets lilla fyllo”.

Som när han porträtterar döda. Under arbetet som regiassistent till en av Beckfilmerna kommer Daniel Bergman i kontakt med en av polisens erfarna transportörer av avlidna. Han erbjuds att åka med och hämta upp och börjar sedan jobba extra i likbilen mellan inspelningar och resor. I ett av kapitlen i boken ”Hjärtat” beskriver han möten med dessa döda människor av alla samhällsklasser med lika delar saklighet och värdighet.

Nyfikenheten driver honom och undervisar honom. När han som spoling arbetar med en show på Berns kroknar alla inför hans frågvishet. Det är bara Janne Loffe Carlsson som försvarar ”geniets lilla fyllo”. ”Hur fan ska han annars lära sig något?”.

Ett ytterligare lager i berättelsen är Daniel Bergmans egen sköra livstråd. Han har både ms och ett livshotande hjärtfel. Han blir således skildrad både som patient och vårdare i sin självbiografi. En annan kronisk sjukdom han tycks bära på är den nedärvda Bergmanska grymheten. Den är verkligen både raffinerad och utstuderad. Ett tungt arv genom generationer som han hoppas att hans eget hjärta varit en slags buffert för, dottern verkar lyckligtvis inte alls ha ärvt det, skriver han.

Daniel Bergman utbildar sig i ett yrke som handlar om att människor lägger sitt liv i deras händer. Samtidigt skriver han att han aldrig har kunnat känna tillit själv. ”Aldrig litat på någon enda människa.” 

Hon är helt enkelt rädd att han ska dö framför hennes ögon.

Trots att Bergman verkar vara en utomordentlig ambulanssjuksköterska bär han omkring på ett självförakt, gestaltat utan självömkan. Det som bär honom framåt och vidare är den reservationslösa kärleken till dottern, som han riktar sig till med ett ”du”. Hon bor – smärtsamt nog, efter skilsmässan och efter flera episoder av hans akuta hjärtsituationer – alltmer sällan hos honom. Hon är helt enkelt rädd att han ska dö framför hennes ögon. Och han är rädd att överföra dåligt faderskap och skulle aldrig tvinga till sig umgänge. Så som hans far Ingmar tvingade till sig stela middagar på Teatergrillen på tider som passade hans kalender. 

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Den går ut och in i mitt eget liv på ett underligt sätt. Daniel Bergman och jag är lika gamla. Fårö är en plats jag känner, pianisten Käbi Lareteis musik, Bergmans filmer, kampen att vara en bra förälder, att vara uppriktig utan att vara hänsynslös, ensamhetens skönhet och förbannelse. 

Men det märkligaste är att samma dag som jag bär hem den här boken från redaktionen händer något hemma hos mig som slutar med att jag sitter på akuten och kramar en ambulanssköterska av tacksamhet. Hon fick i gång ett hjärta. Vi är inte ensamma.

Och när Daniel Bergman skriver att han älskar sitt arbete vill jag svara att jag älskar hans yrkeskår.


Självbiografi

Daniel Bergman
Hjärtat
Polaris, 431 s.


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

Lunch med Montelius: ”Utseendet”

https://embed.radioplay.io?id=100307&country_iso=se

PODCAST: Ann Heberlein har fel – åldrande ger frihet. Gunilla Brodrej och Martina Montelius går till botten med de intellektuella snyggingarnas vittnesmål.