Benny Fredriksson föll handlöst in i depressionen

Författaren Lotta Fristorp.
Foto: Kaunitz-Olsson
Benny Fredrikssons kondoleansbord.
Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Nu utkommer Benny Fredrikssons presschef Lotta Fristorp med en bok om händelserna som föregick självmordet. 

Karin Olsson läser en koncentrerad berättelse om helvetesspiralen mot döden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nej, vi är inte ”klara” med Benny Fredriksson. Jag har hört många journalister säga att vi inte kan slå fast att Kulturhuset Stadsteaterns vd tog livet av sig på grund av fuskbygget till metoo-reportage i Aftonbladet, som resulterade i hans avgång. Det upprepas att en människa är komplex och att sådana orsakssamband är svåra att fastställa. Så är det. Jag har själv sagt precis det där. 

Samtidigt går det inte att komma ifrån att Fredriksson var i sin krafts dagar, en arbetsnarkoman i full blom. Men efter publiceringen föll han handlöst in i en djup depression med paranoida inslag, ett tillstånd som visade sig vara livshotande. Detta är bilden som hans presschef Lotta Fristorp målar upp i sin inifrånskildring ”Benny. Drevet, döden” och jag finner ingen anledning att ifrågasätta den. 

Till skillnad från Åsa Linderborgs mångordiga dagbok ”Året med 13 månader”, om det som hände inne på Aftonbladet, är detta en koncentrerad berättelse på mindre än 150 sidor. Fristorp skriver avskalat och rakt. Hon skildrar en omnipotent chef, älskad av dem som gillar ledarskap med passion, men som inte är lika populär bland medarbetare som vill ha en ”modern” ledarstil, med delaktighet, delegering och klara besked. Hon antyder också att det var ett problem att han aldrig tycktes vilja lämna sitt älskade kulturhus, trots attraktiva jobberbjudanden. Oförlösta arbetsmiljöproblem samlades i hörnen av Fredrikssons succéer som teaterchef. 

Boken gestaltar ett slags helvetesspiral där mediernas kraft gör att alla duckar tills det är för sent. Dagens Nyheter får minst lika mycket kritik som Aftonbladet. DN undkom dock en fällning av Pressombudsmannen och det känns som Fristorps hämnd när hon berättar att Benny Fredriksson sa upp sin prenumeration. Hon citerar de våldsamma och reservationslösa formuleringar som DN:s kritiker skrev om honom efter Aftonbladets hopkok och jämför med runan som tvärtom var en hyllning. På SvD var mönstret detsamma. Då hade vinden vänt. 

Hur ser man igenom journalistiskt fusk?

Varför skulle Benny Fredriksson behöva dö innan man vågade lägga ett gott ord för honom? Civilkuraget som några få visade, skådespelaren Leif Andrée, regissören Margareta Garpe och Kulturhusets debattchef Johan Wirfält, måste tjäna som inspiration. Det är ynkligt att läsa om alla stjärnor som backade undan. För att inte tala om Fredrikssons uppdragsgivare i Stockholms stad, som gav dåliga råd, höll en låg profil och sedan lade hela skulden hos medierna.

Lotta Fristorp undrar om sanningen spelar någon roll i ”drevet”? Svaret är ja. Hade granskningen varit solid, alla återgivningar och vidaregångar i andra medier helt och fullt legitima, skulle diskussionen vara en annan. Man kan inte avstå från att granska en makthavare även om den är känslig för kritik eller lever för sitt uppdrag. Det fanns problem på Kulturhuset Stadsteatern, men de förvreds och överdrevs till oigenkännlighet i reportaget. Vissa detaljer var rena lögner eller missförstånd. Alltför många av oss andra var usla på att genomskåda detta. Inte minst på kultursidorna där de flesta verkade ta det som stod för sanning. Kontrasten mellan det som uttrycktes innan och efter Fredrikssons död säger också allt om opportunismens motbjudande logik.

Det som vi måste fortsätta prata om är detta: Hur ser man igenom journalistiskt fusk? Och hur undviker man tabun mot andra perspektiv än det förhärskande? Agnes Wold lyfte nyligen frågan i Expressens mediepodd ”Lägg ut” med anledning av myten om de apatiska barnen som Gellert Tamas odlade och som reproducerades av andra journalister år ut och år in. Vi behöver färre rewrites och mer av kritiskt tänkande och journalistiskt grundarbete. Fler människor som vågar gå emot strömmen i debatten och redaktörer som anstränger sig inte bara för att få fram sanningen, utan också nyanserna i den. Vi kan inte veta om Benny Fredriksson hade levt om det hade sett ut så den gången. Men bara tanken borde sporra till självrannsakan. 

Ett kapitel som dröjer sig kvar är hur den brutne Benny Fredriksson ändå ville se minneskonserten för vännen och artisten Rikard Wolff på teatern. Likt ett spöke smiter han in efter lamporna släckts, och innan de sista applåderna tonat ut är han borta. Som om han aldrig funnits.


Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

SAKPROSA

Lotta Fristorp

Benny. Drevet, döden

Kaunitz-Olsson, 138 s

Vill DN bli FN?

https://embed.radioplay.io?id=91212&country_iso=se

Karin Olsson och Magnus Alselind om veckans mediesnackisar: DN:s hybris, Carina Bergfeldts blåsväder och Alex Schulmans hunkiga stand-in. Helena Gissén gästar podden och berättar om hur Löfven snuvades på sin plan.