Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bengt Ohlsson / Syster

Foto: Ulla Montan
Jesper Högström läser Bengt Ohlssons nya bok Syster med en känsla som gränsar till vördnad och utnämner honom till sin jedimästare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BENGT OHLSSON | Syster | Albert Bonniers, 277 s.

Det är pinsamt att erkänna det, men jag ser Bengt Ohlsson som en sorts jedimästare.
Han sitter i sin grotta, med benen i kors, insvept av dimmor. Med jämna mellanrum lyfter han blicken och betraktar mig med sina sorgsna, genomträngande ögon. ”Tålamod, unge Högström”, säger han. De spetsiga öronen vippar.
Det är pinsamt att erkänna, för det är flummigt, och det märkliga med Ohlsson är just att han inte är flummig. Han tar sånt som hos andra författare skulle bli odrägligt jolmigt och floskulöst och gör konkret och exakt.
En gammal kvinna som berättar om sitt liv, en ung flicka som lyssnar på henne och drabbas av insikter om sitt eget. En mystisk källa vid havet där man kan tvätta bort sina sorger.

Det är sådant stoff som Marianne Fredriksson-romaner vävas av, men som i Ohlssons hand blir till det puraste guld. Det snackas mycket om att skriva om det svåra, men jag undrar om inte han valt de svåraste ämnena av alla.
Vad är hans trick? Han fäster blicken vid en oväntad punkt, en punkt vi inte ens förstår är oväntad förrän han har visat den för oss.
Den här gången är det lillasystern till den utlevande, förrymda tonårstjejen, inte den utlevande, försvunna tonårstjejen själv som de flesta romanförfattare hade utgått från.
Vid denna punkt, vid denna syster, fäster han blicken tills hon börjar leva, tills de mest hisnande och bråddjupa insikter väcks till liv genom henne.
Om förhållanden mellan syskon, och mellan föräldrar och barn. Om den svårformulerbara atmosfär som är en familjs egenart. Om sanningen, som – fantiserar Marjorie i boken – ligger som ett berg under allt trivialt som görs och sägs mellan människor, som skulle komma fram om man spolade bort all jord och alla skogar med en stor vattenslang. ”Berget var världen. Berget höll allting uppe… Berget ljög inte. Det kunde inte ljuga.”
Som programförklaring fungerar detta bara delvis. Om det är någonting Ohlsson lyckas med är det att nå ner till berget, att komma närmare det som pågår mellan människor än man trodde var möjligt.
Men hans metod är inte så mycket vattenslangen som det oändligt tålmodiga friläggandet, med en lågmäld, precis prosa som fungerar som arkeologens pensel.

Jag följer processen med en känsla som – jag kan lika bra erkänna det – gränsar till vördnad. Jag, som brukar avsky otydlighet inom litteraturen, finner mig i att jag inte riktigt begriper vad som händer på slutet. Den sorgsna blicken betraktar mig. ”För het du är, unge Högström”, säger den. ”Tålamod du saknar.”
De spetsiga öronen vippar.



Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!