Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Behandlingshemmet var precis som en sekt

Ida Ali-Lindqvist.
Foto: Sofia Runarsdotter / Natur & Kultur
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Ida Ali-Lindqvists debut skildrar hennes tid i Hasselarörelsen under 90-talet.

Valerie Kyeyune Backström hittar ett starkt vittnesmål i ”Jag är visst någonting”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En bit in i boken finns en ordlista. Där kan man läsa förklaringar till ord såsom ”dumpucka”, ”torrpunda”, ”korrumpera sig”, ”b-karriär”, ”färghållare”.

Någonstans där tycks nyckeln finnas, till boken, till platsen den vill skildra. Till människosynen.

För ”Jag är visst någonting” handlar om Ida Ali-Lindqvists egna erfarenheter, att under 90-talet vara en del av Hasselarörelsen, och under ett par år bli placerad och leva under behandlingsformens regi. En rörelse grundad av K-A Westerberg på 60-talets slut och som under flera årtionden skulle vinna stort stöd som behandlingsform: i dag har de flesta gårdar gått i konkurs eller förlorat sina tillstånd.

När vi först möter bokens Ida är hon en ung tonåring på glid, som brinner för fotboll men också sniffar lim och festar för mycket. Hon bor med sin familj i Östersund, och hemmet tycks fyllt av kärlek och förståelse. Hon har sår som aldrig förklaras, men som alkoholen tycks lindra. När någon i boken påstår att det kan röra sig om att hon är adopterad, möts det med vredesutbrott. Snabbt går det utför, och det känns som vi knappt hinner presenterats för hennes liv innan Socialtjänsten skickar henne till Hassela.

Författaren lyckas fint att komma åt den märkliga, sektliknande stämning som råder.

Här öppnas en ny värld.

En värld fylld av kamratuppfostran, pennalism, sexuella övergrepp. En plats där personer uppmuntras till att bryta ner varandra. Där rörelsens grundare framstår som en despot, full av rasistiska och sexistiska ledord. Där ungdomarna jobbar gratis för att sköta hans stora golfbana. Där tjejerna kallas horor av personalen.

Det är extremt graverande saker som framkommer i boken, och författaren lyckas fint att komma åt den märkliga, sektliknande stämning som råder, hur hon själv deltar. Hur hon går från ung till veteran, hur hon infogar sig i ordningen.

Boken utspelar sig i korta scener, skriven på en ekonomisk prosa. Ibland gillar jag hur saker antyds eller få stå fritt utan att fördjupas: rasism, klass, sexism. Ibland blir det som med de många personerna som passerar; att man saknar en djupdykning, en gestaltning i stället för uppräknande. Ändå är det svårt att lägga boken i från sig. 

Men det nära perspektivet blir också bokens brist. Inzoomningen gör det lika svårt att förankras i det stora persongalleriet som i hur detta kunde få fortgå, varför samhället tillät detta.

Här kan man också fråga sig om förlagets kategorisering av boken som facklitteratur. För som sakprosa hade boken, både estetiskt och etiskt, tjänat på att varva vittnesmålet med ett större perspektiv. Att de ansvariga både ställdes till svars och gavs utrymme att uttala sig.

Helt enkelt att Ali-Lindqvists yrkeskunskap som journalist hade satts i bruk. Att man jämsides hennes berättelse gjort ett grävjobb som avslöjade den politik och tidsanda som möjliggjorde Hasselarörelsen, dess uppgång och fall. Ändå är det svårt att värja sig för detta enskilda vittnesmål. I slutändan är det detta som stannar kvar. 


SAKPROSA

IDA ALI-LINDQVIST

Jag är visst någonting. En berättelse om Hassela.

Natur & Kultur, 233 s.


Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på Expressens mediepodd ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=85450&country_iso=se

PAPARAZZI. Dominika Peczynski gästar Expressen mediepodd och pratar om Stoppa Pressarna, Bolibompadrakens ”knarkiga fnitter” och TV4:s censur av megahiten.