Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tack och lov är hon roligare än Knausgård

Tove Folkesson.Foto: Sofi Folkesson.
Sara Abdollahi.Foto: OLLE SPORRONG
”Hennes ord. Värk I–III”.

Tove Folkessons skriver om att leva och leva vidare.

Sara Abdollahi läser en autofiktiv roman med många spår.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När Maria Schottenius (DN, 25/2) under våren försökte ta tempen på den samtida litteraturen lyckades hon reducera alla från Lars Norén till unga samtida författare till att vara ytliga och självupptagna. Alla utom DN-kollegan Aase Berg och hennes, enligt min mening, plakatpolitiska ”Haggan”. 

En författare som kommer förknippas med autofiktionen är Tove Folkesson. Redan av titeln på första delen av den planerade romantrilogin ”Värk I–III” förstår vi att det är en hon som har ordet, det är en hon som talar. Men till skillnad från ”Haggan” är ”Hennes ord” tack och lov ingen roman driven av heterosexuellt begär eller dito självskadebeteende. Huvudpersonen heter Tove och försöker samsas med hustrun Hanna. Båda är konstnärer och som Toves mormor säger i boken blir det alltid svårare då. 

Båda är konstnärer och som Toves mormor säger i boken blir det alltid svårare då.

Boken har många olika spår. Folkesson skriver känsligt och utan att rygga för det svåra i att genomgå assisterad befruktning. Hur okänsligheten när det gäller instrumenten såväl som själva Landstingsprocessen för ett samkönat par drabbar hennes kropp, hårt. Om missfallet. 

Ett annat spår är arv. Begäret att någon ska föra hennes arv vidare, sorgen i att inte leva vidare genom en annan, ”Att bli barnlös, det är en sådan fruktansvärd skräck.” 

Medan Tove försöker bli mamma dör hennes mormor. Hennes sista ord innan döden är ”mamma”. Det är ett för litteraturen klassiskt återkommande tema, det om livet och dödens kretslopp. Men trots svärtan fylls sidorna också med livshunger och hopp. Folkesson skriver med poetens närhet och nerv. Om att vara ett vi, som i Tove och Hanna, att röra sig tillsammans. 

Trots svärtan fylls sidorna också med livshunger och hopp.

Om att olikt mormor, som inte gjorde samma klassresa och som levde under andra omständigheter som kvinna, kunna vara öppen med livet – och att därför också vilja föra hennes berättelse vidare.

Det som är underbart hos Folkesson är att hon inte gör sig eller sina karaktärer till duktiga förebilder som ger läsaren komplex och prestationsångest. Flickflocken i debutromanen ”Kalmars jägarinnor” använde sina leende som vapen för att charma människor, på ett sätt som ett gäng tonårspojkar inte kan. 

I den här boken beskrivs begäret att vara ett objekt, att ”vilja ta emot” och vara undergiven. Sex, kärlek och närhet avhandlas utan någon jargong om att kvinnor måste vara starka eller på ett särskilt sätt.

I den här boken beskrivs begäret att vara ett objekt, att ”vilja ta emot” och vara undergiven.

Är den då lika bra som ”Kalmars jägarinnor”? Helheten, på 421 sidor, vacklar mellan olika stilar: Dagboksanteckningar om möten med Jonas Hassen Khemiri, prosalyrik om ljus och natur, Sapfos diktfragment – jag önskar att redaktören varit strängare. Kanske borde Folkesson ha lyssnat på sin gamla skrivlärare Sigrid Combüchen som menade att hon försöker göra en Knausgård men utan att ha kapaciteten?

Å andra sidan är Knausgård tråkig. Och ”Hennes ord. Värk I–III” må sakna fullkomlighet, men den förblir en av de mer självständiga och mångbottnade samtida svenska böcker jag har läst på flera år.

Roman

Tove Folkesson

Hennes ord. Värk I–II

Albert Bonniers, 421 .s

Sara Abdollahi är kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.