Barnen säger att pappor dör, precis som blommor

LITTERATUR | RECENSION. Ett par gör en tabell vid ett köksbord. Hon vill skaffa barn. Han vill inte. De listar plus och minus. På minussidan skriver han, med små men tydliga bokstäver: “A kommer kanske inte att orka.”

Hon vinner ändå. Hon gör hellre slut än avstår från barn, och han, A, blir hellre pappa än lämnad.

När barnet är åtta månader finner modern fadern död i sängen. Hans hjärta har stannat.

Trots att läkare, psykologer och familj avvisar tanken, kan hon inte släppa den: Det var hon som dödade honom. 

Han försökte säga att han inte skulle orka. Han orkade inte.

"Låt oss hoppas på det bästa"

Carolina Setterwalls självbiografiska bok “Låt oss hoppas på det bästa” är hisnande modig. 

Inte bara i beskrivningen av sorgen och skuldkänslorna. Det är också ovanligt att läsa en så uppriktig skildring av detta, sannolikt ganska vanliga: en graviditet som utåt tycks vara efterlängtad, men som bara den ena föräldern gläder sig åt. Eller, än vanligare: ett förhållande mellan två personer som älskar varandra, men som tycks vara programmerade att gå i otakt. 

Hon är den ambitiösa projektledartypen i 30-årsåldern, van att ha kontroll, att planera och genomföra i högt tempo. Han är den lite yngre killen, ensamvargen som tar lång tid på sig att bli kär och aldrig vill sluta fira jul hos mamma och pappa. Oron gnager hos henne, även innan barnfrågan kommer på tal: Är detta hans sätt att älska, eller hänger han bara på? Hon ägnar sig, med Agneta Pleijels ord, åt att “prestera kärlek” – ett arbete som ibland nästan går över i en strid med den älskade. 

TV: Ida Ölmedal intervjuar Agneta Pleijel om "Doften av en man" 

Enkelt hos Carolina Setterwall

Tiden efter sambons död varvas med minnen från deras liv tillsammans. Det är som att följa med i en bearbetningsprocess, formen liknar en tankedagbok, eller ett långt brev – textens “du” är den avlidne sambon. Språket är klart och okonstlat, ibland nästan slarvigt men det gör inte så mycket, det går inte att inte sugas in i den här historien och jag kommer upp till ytan igen först 350 sidor senare. 

Då har nästan tio år passerat, från första kyssen bland björkarna på valborgsmässoafton till dagen på förskolegolvet då sonen pratar med de andra barnen om att pappor kan dö, precis som blommor.

Blixtrat förbi har också en sårig kärleksrelation med en ny man, där hennes trauma upprepas och spegelvänds. Även här är uppriktigheten skoningslös, mot alla inblandade, vilket inte är okomplicerat: Detta är författarens sanning, men det är svårt att inte tänka på att det rör en person som lever vidare, efter en avslutad relation, och förmodligen är tydligt identifierbar i en rätt stor krets. Jag hoppas att han har fått ta del av historien i förväg.

Modigt är det likväl.

Blogg blev bok

Fröet till Setterwalls bok är en blogg, och jag kommer att tänka på den särskilda kvalitén i det sättet att skriva: osminkat och här och nu. Bortom tvivel. Skrivandet får en fast punkt i den konkreta vardagen, amning, promenader, hopplöst tindersvajpande. Läsaren förvånas inte över att historien tolkas om under bearbetningens gång, så fungerar en sorgeprocess. En mer bearbetad roman vore på något vis mindre sann.

Det här är en bok som inte följer några berättartekniska bågar, den skänker inga tröstande slutsatser. Jag har egentligen bara ett ord kvar när jag lägger den ifrån mig: Tack.

LÄS MER: De bästa barnböckerna för att prata om döden 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.