Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Barnen är offer i hennes onda saga

Karin Smirnoff.
Foto: JOHAN GUNSEUS / SYNK
Annina Rabe,
Foto: PRIVAT

I ”Sockerormen” lider tre musikaliska underbarn av utsatthet och övergrepp.
Annina Rabe tar sig an Karin Smirnoffs nya, rått kärva men roliga, roman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det ska sägas med en gång: Karin Smirnoffs nya bok ”Sockerormen” är inte en realistisk roman, och bör heller inte läsas som en sådan. Den som gör det riskerar att bli besviken, kanske rentav arg. Inte bara för att det är orimligt att barn tänker och uttrycker sig som små vuxna, att de vid två års ålder kan spela Beethoven fläckfritt på piano eller kan kommunicera med råttor och elefanter. 

”Sockerormen”.

Arg kanske en och annan kan bli för att de ohyggligt mörka livsöden som boken skildrar ofta omgärdas av en viss portion humor. Och humor har ibland en distanserande effekt. Är det verkligen okej att göra ens lite komedi av utsatta barns öden, av pedofili, incest, missbruk, misshandel och social misär? Å andra sidan, skulle denna berättelse skrivits helt utan humorfilter hade den varit nästintill outhärdlig att läsa. Och Karin Smirnoff är Karin Smirnoff. Råhet och humor är två av hennes främsta kännetecken som författare.

Dessa barn är egentligen inte några barn.

Om Smirnoffs trilogi om Janakippo var en realistisk skröna är ”Sockerormen” snarare en saga. En mörk och magisk saga som utspelar sig i Södertälje på 1980-talet, om tre musikaliska underbarn som bara har varandra i en grym värld. Dessa barn är egentligen inte några barn, redan där överträder Smirnoff realismens gräns. Huvudpersonen Agnes föds som en brådmogen liten vuxen, ett slags sierska som är ett musikaliskt underbarn och kan kommunicera med djur. 

Hon växer upp med en fruktansvärt vidrig mamma, den enda av alla bokens vuxenmonster som helt saknar försonande karaktärsdrag. Anita, eller Anitamamman som hon genomgående kallas, är därmed bokens mest endimensionella karaktär. Hennes grymhet fascinerar ett tag – men efter ett tag börjar man tröttna på henne och hennes stumma och allt mer obegripliga ondska. 

Men detta är samtidigt en roman som ska läsas med barnets blick, och barnet förmår inte alltid uppfatta gråzoner. Smirnoff balanserar sina brådmogna barnkaraktärer mellan vuxenhet och barnslighet på ett subtilt sätt som ger romanen ett helt eget uttryck. 

Språkligt innebär boken också ett steg bort ifrån trilogin. De korta, bisatslösa meningarna med absolut gehör känns visserligen igen, det egensinniga användandet av skiljetecken likaså. Men språket i ”Sockerormen” är betydligt kärvare, mindre sjungande, mindre poetiskt. Här finns flera avancerade perspektivbyten; även om berättelsen utgår ifrån Agnes i jagform kan den när som helst glida in i någon av de andra figurernas huvuden. 

Båda pojkarna utsätts för regelbundna sexuella övergrepp.

Agnes och hennes två vapendragare Kristian och Miika hamnar snart under den mystiske Frank Leides beskydd. Han ser deras musikaliska talanger och bildar en ensemble med dem. Men han ser också deras utsatthet och vet att dra fördel av den: båda pojkarna utsätts för regelbundna sexuella övergrepp. 

Barnens tillit till honom, och deras sätt att se honom som sin enda vän trots allt är bland det mest smärtsamma i den här boken. Frank Leide är också en romanfigur i vars kaotiska inre vi får en hel del insyn. Att han själv har utsatts för såväl sexuella övergrepp som pennalism i sin barndom är en förklaring, om än inte en ursäkt. 

”Sockerormen” är på många sätt en roman som är uppskruvad till högsta volymen. Ibland får den mig att tänka på Günter Grass ”Blecktrumman”, en annan roman om ett underbarn och musikens förmåga att skapa frizon i en outhärdlig tillvaro. Eller ”ovärld”, som Agnes kallar verkligheten.  

Det massiva eländet i ”Sockerormen” riskerar ibland att bli väl enahanda. Men som i de flesta grymma sagor finns det försonande strålar av ljus som bryter rakt igenom det kompakta mörkret: i musiken, i de säregna samtalen som Agnes för med en fastkedjad elefant på Skansen. 

Och inte minst i den innerliga vänskapen som de tre barnen utvecklar i sin utsatthet. ”Sockerormen” är en märklig roman. Jag är ganska glad när den tar slut, men det gör mig inte på något sätt mindre glad över jag har läst den.



ROMAN

KARIN SMIRNOFF

Sockerormen

Polaris, 318 s.



Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83771&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.