Bara 14 damer har fått godkänt av herrklubben

ESSÄ | NOBELPRISET. Vid den här tiden på året brukade det ringa ihållande i telefonen. Utländska journalister ville ha svar på varför Nobelpriset i litteratur var så ensidigt manscentrerat. Mer än Bookerpriset, Gallimardpriset, Pulitzerpriset, klagade de. Samtidigt påstod sig Sverige var ett feministiskt föregångsland? Ringandet började i slutet av 1980-talet och höll på till förra hösten, då Matilda Gustavssons reportage om de aderton kvinnorna fick alla frågor att tystna. 

Innan dess skyllde jag alltid på den av hävd kompakta mansdominansen i Svenska Akademien. Kerstin Ekman drog sin kos redan 1989. Enda sittande kvinnlig ledamot fram till 1992, då Katarina Frostenson valdes, in var Gunnel Vallquist. 1993 anslöt Birgitta Trotzig. Men dessförinnan hade Akademien fram till Ekmans inval 1978 varit en renodlad herrklubb efter att Selma Lagerlöf och Elin Wägner lämnat jordelivet (1940 respektive 1949). Det avspeglade sig i Akademiens prispolitik: efter Gabriela Mistrals Nobelpris 1945 tog det 46 år tills en kvinna fick ett helt Nobelpris (Nadine Gordimer 1991). Nelly Sachs fick som bekant bara ett halvt pris 1966. 

De franska kulturjournalister som ringde ville ha Marguerite Duras, Simone de Beauvoir, Marguerite Yourcenar eller Assia Djebar. Engelsktalande efterfrågade Doris Lessing, Margaret Drabble, Margaret Atwood, Joyce Carol Oates, de tyska Christa Wolf. Andra var upprörda över att kvinnliga stjärnor som jag då knappt hört talas om – från Japan, Kina, Latinamerika, Afrika, Ryssland, you name it – inte hade kommit i fråga för priset. 

LÄS MER – Ebba Witt-Brattström om äktenskapet med en akademiledamot 

14 kvinnor mot 100 män

Dum, kände jag mig. Det gick ju inte att förneka att det vimlat av stora kvinnliga författare under hela 1900-talet. Men med dåtida Nobelkommittéers skumma ögon befanns varken Virginia Woolf, Edith Wharton, Colette, Karen Blixen, Astrid Lindgren, Simone de Beauvoir eller Anna Achmatova vara stora författare, även om resten av världen tyckte det.

Till dags dato är det 14 kvinnor och 100 män som belönats med Nobelpriset i litteratur. År efter år har Svenska Akademien bedyrat att den går efter kvalitet och inget annat. Slutsatsen måste då bli att det inte har funnits mer än ett par handfullar stora kvinnliga författare, vilket är bullshit, ursäkta uttrycket. 

Saken är nog snarare den att snillenas smaklökar var, och är, så att säga inpyrda med dyrt rakvatten. Det är frestande att fnissa åt deras halvbildning, helt riskfritt för de tidigaste prisen. Handen på hjärtat, hur många har nånsin läst en bok av Nobelprisgubbarna Prudhomme, Mommsen, Echegaray, Carducci, Eucken, Spitteler, Benavente, Reymont, Seferis med flera, räck upp en hand. Jaså ingen? Men Selma Lagerlöf och Sigrid Undset då? Aha, betydligt fler, trodde väl det.

Med den tjusiga satsningen ”Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur” har nu alla chansen att läsa även doldisarna Grazia Deledda (Nobelpris 1926), Pearl S. Buck (Nobelpris 1938) och i alla fall halvdoldisen Nelly Sachs. Vad gäller de kvinnliga Nobelprisen från 1990-talet och fram till i dag är de hoppeligen mer kända.

Det kan ändå vara spännande att läsa sig fram kronologiskt i traven med de 14 författare som lyckats slinka igenom Börshusets rakstuga. Det väcker frågor kring vilken funktion dessa undantag från regeln (att en Nobelförfattare nästan alltid är man), har haft? Lömskt formulerat: hur många är alibikvinnor utvalda med arslet för att bekräfta att det inte finns riktigt bra författare av kvinnokön? I synnerhet Buck och Deledda brukar alltid nämnas nedsättande i så kallat bildade sällskap.

På frågan skulle jag svara varken ja och nej, men kanske. Det går inte att utesluta att en del val skett utan sådana baktankar, men ändå i misshugg, på grund av Akademiens djupa okunskap om kvinnolitterära genrer och traditioner. 

Amerikanskan Pearl S. Buck växte upp i Kina som missionärsbarn och fick priset för sin bästsäljare ”Den goda jorden” (belönad med Pulitzerpriset 1932), om fattigbonden Wang Lung, hans utsläpade hustru O-lan och bortskämda konkubin Lotusblomman. Det är ett något udda val med tanke på den nya kvinnoromanens framgångar i tiden, men klart läsvärd. Även om en nutida läsare önskar sig O-lans historia i stället för hennes självupptagne makes. För akademiledamöter som Henrik Schück eller Anders Österling, som ogillade kvinnor som skrev om ”underlivsaspekten”, måste det ha varit mumma. O-lan föder tyst och ensam, sittande över ett fat för att inte slabba ner, och går genast ut och jobbar på makens risfält. 

Grazia Deleddas romaner utspelar sig ofta i Sardinien kring sekelskiftet 1900. Om jag fått välja nytryck hade det blivit någon av Deleddas stora kvinnoromaner, som ”Aska”, om en ogift mor och hennes son, eller kanske ”Modern” från 1920, där det finns vass kritik av katolska kyrkans celibatkrav på präster. Istället får vi nu läsa ”Elias Portolu”, en snyfthistoria om herden Elias religiösa våndor över att han åtrår sin svägerska. Att bli präst löser problemet.

Jo, sant, det är rena rama ”Mor Malenas höna”. Det vill säga vad jag kallar den kulturpatriarkala strategin att välja den text som minst framkallar entusiasm inför ett (kvinnligt) författarskap. ”Mor Malenas höna” är en småputtrig folklivsberättelse från 1886 som jag tvingades läsa i skolan, varefter jag svor på att aldrig befatta mig med den astråkiga pseudonymen ”Ernst Ahlgren”. Först som vuxen insåg jag att det ju var Victoria Benedictsson! Hon som inledde bekännelselitteraturen i Sverige med mästerverket ”Stora Boken”! (Där hon bland annat klär av sin tids Kulturprofil Georg Brandes inpå kalsongerna…) Finns på litteraturbanken.se.

Kulturmännens självförståelse

Lite Malenahöna är det också över valet av Nadine Gordimers ”Burgers dotter”. Romanen ”Hillela” från 1987 är så mycket bättre, och modigare: om en vit kvinna som gifter sig med en svart motståndskämpe i apartheidtidens Sydafrika. Värsta Malenahönset i samlingen är ändå ”Älskarinnorna” av Elfriede Jelinek. Storyn om den kärlekstörstande Paula (som väljer sämsta karlsloken och går under) och den illusionslösa Brigitte (som säljer sig dyrt för skinande skåpluckor) är rena rama Markis de Sade-propagandan. Den kvinnoföraktande, ”svarta feminism” som Jelinek representerar bör avnjutas i små doser, som i hennes bästa roman ”Pianolärarinnan”.

Den stora frågan kvarstår: kan man se något gemensamt ”kvinnligt” i Nobelpriskvinnornas verk? Svaret måste då bli att tja, ställ frågan från den mansdominerade kommittéblickens horisont och vi ser att påfallande många pristagare undviker att öppet utmana Kulturmännens självförståelse: att mannen är skapelsens krona medan kvinnors roll är att vara ”varma och hängivna” (för att citera Per Wästbergs älsklingsfras om kvinnor han gillar).

Samtidigt läcker ändå böckerna kvinnliga erfarenheter, ofta hejvilt. Ta Alice Munro, som flera ledamöter offentligt ansåg hade en så fint ”förlåtande” människosyn. Själv ser jag ärkefeministiska berättelser där många av kvinnorna far rejält illa av mäns handlingar. Inte heller hos Toni Morrison är det någon pardon med karlar som inte sköter sig. Hos Gabriela Mistral talar det moderliga med den kraftfulla auktoritet som andra världskrigets masslakt gav, i dag helt omöjligt kvinnoidealiserande. Hon fick Nobelpriset 1945, samma år som Astrid Lindgren med samma slags auktoritet gav ut ”Pippi Långstrump”, ingen slump.

Oförargligast i gamet är Nelly Sachs och Wislawa Szymborska, medan Herta Müllers ”Andningsgunga” är en ovanlig roman baserad på ett sant vittnesmål från de ryska arbetsläger där tyskbördiga rumäner mellan 14 och 45 år tvingades slava i åratal under vidriga förhållanden. Den unge Leopold är homosexuell och har kanske därför även blick för kvinnliga medfångars lidande. Fascinerande. Lika oumbärlig för att förstå krigets sanna, blodstinkande praktik är Svetlana Aleksijevitjs "Kriget har inget kvinnligt ansikte". 

Bästa valet i satsningen, om ni frågar mig, är Doris Lessings ”Den femte sanningen”, en epokgörande processroman om den intellektuella, ensamstående mamman Anna Wulf som brottas med att skriva en bok om ”fria kvinnor” i en värld full av ofria män. Förfärande aktuell.

Inget pris till de Beauvoir

Jag hör invändningen att det inte spelar roll om det är en kvinna eller man som får Nobelpriset. Då vill jag avslutningsvis anföra att Simone de Beauvoir berättat att hon fick ett telefonsamtal från Svenska Akademien 1970. Man ville sondera om hon, ifall hon skulle få Nobelpriset, avsåg att i likhet med sin partner Jean-Paul Sartre, tacka nej. Beauvoir hade just anslutit sig till den franska feministrörelsen så hon svarade att hon självklart skulle tacka ja för världens kvinnor skull. Det året fick i stället Aleksandr Solzjenitsyn priset. Inget dåligt val, men jag vet att mitt och andra feministers liv hade blivit lättare om Simone de Beauvoir, som blev ikon efter ”Det andra könet”, hade fått det, då eller något annat år. 

Så ja, vi behöver kvinnliga Nobelpristagare som vi behöver kvinnliga författare: för att de oftare än män tar kvinnors liv, kroppar och verklighet på allvar. Utan dem hade litteraturen inte tjänat hela mänskligheten, utan bara halva.

Bonus: att få kvinnans blick på mannen, så som vi i alla tider till leda fått mannens blick på kvinnan.

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.