Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Baldwins språk präglas av en ofattbar precision

James Baldwin 1963.
Foto: CSU Archives/Everett Collection / TT NYHETSBYR¿N
Hanna Johansson.
Foto: HENRIK JANSSON

Nu ges ”En svart mans anteckningar” från 1955 ut i en reviderad nyutgåva.

Hanna Johansson läser en förstklassig essäsamling av James Baldwin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I februari 2001 samlades åtta inbjudna gäster för att på Lincoln Center i New York framträda under en kväll tillägnad James Baldwins författarskap. Fjorton år tidigare hade Baldwin dött i cancer, omgiven, i sitt hus i Saint-Paul-de-Vence, av sin bror David och av Lucien Happersberger, mannen som romanen ”Giovannis rum” är tillägnad.

Från kvällen på Lincoln Center rapporterar författaren Colm Tóibín i London Review of Books. Han uppehåller sig en stund vid den ovanligt heterogena publiken, sedan vid svårigheten, som visar sig när de inbjudna talarna börjar hålla sina anföranden, att slå fast något slags orubblig sanning om Baldwins arv. Var essäerna viktigast, eller romanerna? Präglades prosan främst av hans skärpa och intelligens, som Chinua Achebe menade, eller av det som Hilton Als refererade till som ”a high-faggot style”?

Baldwins språk präglas av en ibland ofattbar precision, samtidigt som meningarna kan vindla komplicerat.

Vad Als menade exakt med high-faggot style vet jag inte, men jag föreställer mig att det måste ha någonting att göra med stilens liksom salta elegans, den specifika humorn. Själv hörde jag Baldwins röst först, innan jag någonsin läst ett ord av honom. Den framkallade vad som nog bäst kan beskrivas som ett slags förälskad hypnos. Det är en otrolig röst, djup, sårbar, och när jag senare började läsa honom bestod känslan av hänförelse. Nu inför iakttagelseförmågan, det virtuosa sättet att placera ett kommatecken eller en tystnad. Baldwins språk präglas av en ibland ofattbar precision, samtidigt som meningarna kan vindla komplicerat. Det speglar den mänsklighetens komplexitet som han återkommande framhåller i essäsamlingen ”En svart mans anteckningar”. Först publicerad som ”Notes of a Native Son” 1955, översatt till svenska av Martin Rogberg 1956 och nu utgiven i en reviderad översättning med förord av poeten och kritikern Judith Kiros.

Baldwin var själv skeptisk till att samla texterna, som tidigare publicerats i bland annat Harper’s och Partisan Review, i bokform, men lät sig lyckligtvis övertygas. När samlingen kom ut var han 31 år, sedan länge bosatt i Paris, med en hyllad debutroman (”Go tell it on the mountain” eller ”Gå och förkunna det på bergen”) bakom sig. Framför honom låg desto mer: succén med böcker som ”Another country” och ”The fire next time”; engagemanget i medborgarrättsrörelsen, morden på Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. Det finns något nästan chockerande ungt och optimistiskt i en formulering som den i samlingens inledande ”Självbiografiska anteckningar”, om att han ”älskar Amerika mer än något annat land på jorden” och just därför håller på rätten att kritisera landet. ”När jag var barn – inte så länge sedan…”, skriver han helt sanningsenligt i ”Anteckningar av ’en son av sitt land’”, det som i den engelskspråkiga utgåvan är samlingens titelessä. 

”Notes of a native son” är lite krångligt att översätta på ett sätt som både flyter och rymmer referensen till Richard Wrights roman ”Native son” (”Son av sitt land”) från 1940. Baldwin kritiserar romanen i flera essäer, kallar den för ”protestroman”, och Wright, som tidigare varit ett slags mentorsfigur för honom, blev mycket sårad. Deras vänskap repade sig aldrig. Men fem år senare, efter Wrights död, skulle Baldwin skriva att han var den förste att sätta ord på ”sorgen, vreden och den mördande bitterhet” som åt upp honom som ung, och när man på ett nästan sjuttioårigt avstånd läser Baldwins diskussion om romanen framstår den som omsorgsfull. Här påminns man återigen om hans ungdom, hur tidigt i författarskapet han fortfarande befann sig; att kritisera den äldre författarens arbete var, som han senare skulle formulera det, att använda det som en språngbräda in i det egna.

Han har hatat sin far, men den som ligger i sängen är bara en skugga av denna hatade figur.

I ”Anteckningar av ’en son av sitt land’”, där han låter Wrights romantitel eka, skriver så Baldwin om hur han tillsammans med en faster åker till Long Island för att för sista gången träffa sin far i livet. Fadern är svårt sjuk, proppad med slangar, stum – bara väsanden lämnar strupen där han ligger i sin sjukhussäng – och James gör resan motvilligt. Han har hatat sin far, men den som ligger i sängen är bara en skugga av denna hatade figur. Och att möta skuggan gör det svårt att fortsätta hata honom. ”Jag tror ett av skälen till att människor så envist håller fast vid sitt hat”, skriver Baldwin, ”är insikten om att när hatet väl försvunnit kommer smärtan i dess ställe.” Morgonen därpå är fadern död, och ett par dagar senare förs hans kista till kyrkogården genom högar av glas från krossade skyltfönster efter ett nyss uppblossat upplopp i Harlem. 

Essän är den längsta i samlingen, indelad i tre delar som utgör ett komplicerat nätverk av spår och återblickar. I slutet av den formuleras två principer: man måste acceptera livet sådant det är och människan sådan hon är. Men man får aldrig i sin egen tillvaro acceptera orättvisan som självklar, man måste bekämpa den med all sin kraft. Dessa skenbart motsägande principer skulle komma att prägla och ge näring åt Baldwins författarskap ända till slutet, 1 december 1987

Tre år tidigare hade han fått frågan i en intervju om han ansåg att han hade förändrats under årens gång. ”På sätt och vis har jag förändrats just för att Amerika inte har det”, svarade han. ”Jag hade vissa förväntningar på mitt land för flera år sedan, och jag vet att jag inte har det längre.”


SAKPROSA

JAMES BALDWIN
En svart mans anteckningar

Översättning Martin Rogberg

Modernista, 160 s.


Hanna Johansson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes debutroman är ”Antiken”. 


Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.