Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bakvänt om historisk kvinnokamp

Hilma af Klint.Foto: / OKÄND
Hilma af Klint.Foto: / OKÄND
Therese BohmanFoto: THEO ELIAS LUNDGREN
Anna Laestadius Larsson, författare till "Hilma"Foto: ANNA-LENA AHLSTRÖM

Anna Laestadius Larsson har skrivit en roman om Hilma af Klints liv.

Therese Bohman blir besviken på att researchen dikterar berättelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En bra historisk roman måste få en att glömma att det är just en historisk roman man läser. Det gäller liksom för författaren att förhålla sig precis lagom nonchalant till all den research som ligger till grund för det hela, för om researchen får diktera berättelsen i allt för hög grad kommer berättelsen att bli ointressant.

Roman om Hilma af Klint

En roman om Hilma af Klint (1862-1944) har alla förutsättningar att bli intressant, för nog är det ett fascinerande livsöde: hon var konstnär i en tid när det fortfarande var ett kontroversiellt yrkesval för en kvinna, abstrakt målare innan termen ens var uppfunnen, och inte minst djupt troende på en andevärld som försåg henne med inspiration till måleriet. 

Själv menade hon att tiden inte skulle vara mogen för hennes visionära bilder på många år, och valde att inte visa dem för omvärlden. Först 2013 fick hon sitt postuma genombrott, med den stora utställning som då hölls på Moderna museet.

 

LÄS MER – Therese Bohman: Idealiseringen av tjejgänget är kvävande

Frustrerande att läsa Anna Laestadius Larsson

Tyvärr är det en frustrerande upplevelse att läsa Anna Laestadius Larssons ”Hilma”, som med avstamp i både konst, forskning och efterlämnade dokument vill skildra Hilma af Klints liv och person. Till stora delar är det en ganska pliktskyldig redogörelse av biografiska och historiska omständigheter på bekostnad av gestaltning, dessutom med förvirrande byten av perspektiv och framför allt med en avsaknad av både psykologi och närhet till huvudpersonen. ”Hur känns det??”, skriver jag frustrerat i marginalen på många ställen.

För det är givetvis inåt och inte utåt man borde gräva med en huvudperson som Hilma af Klint: hur tänkte hon själv om sitt liv och sina okonventionella val? Hur kände hon inför konsten och den föreställningsvärld som hon gick allt längre in i?

”Hilma” berättar mer om den historiska kvinnokampen än om de inre drivkrafterna hos en person som på sitt aviga sätt gick i bräschen för den – det känns lite bakvänt. 

 

 

ROMAN

ANNA LAESTADIUS LARSSON 

Hilma 

Piratförlaget, 323 s.

 

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida.