Bajsattack på runda torget i Beiping

RECENSION. Detta är en förbryllande produkt. En i Kina bannlyst roman av en i Kina bosatt författare: Sheng Keyi (född 1973) har givit ut flera böcker i sitt hemland och belönats med flera priser.

Hennes bok ”Bei mei” (Flickor från norr) nominerades till Man Asian Literary Prize 2012. Men bara titlarna på andra verk av henne – som ”Womb”, ”Barbaric growth” och ”The metaphor detox centre” – borde förarga kinesiska makthavare, men när jag googleöversätter hennes kinesiska Wikiartikel stoltserar den med ”Kinesisk litteraturmedieutmärkelse 2002 mest lovande nykomlingstävling”. Det verkar trots allt finnas glipor i Kinas sofistikerade censursystem, där otaliga studenter i 20-årsåldern som aldrig har hört talas om Himmelska fridens torg 1989 får lära sig om den – så att de vet vad de ska stryka och svartlista. Att just ”Dödsfuga” från 2013 är bannlyst i Kina förvånar därför inte.

Några eller något har dumpat en gigantisk hög avföring, formad som en pagod, på Runda torget i Beiping.

Rebecka Erikssons översättning är en bravad. Synd bara att det unga förlaget eller sättaren lider av skräck för avstavningar i en text med rak högermarginal. En brist i designprogrammet? Typografiska horrörer som ord eller hela rader med spärrad text eller tvärtom ord i vilka mellanrummet mellan bokstäverna är för litet, etcetera.

Anskrämligt. Men bit ihop, det är boken värd. Den begynner i nyheten om att någon, några eller något har dumpat en gigantisk hög avföring, formad som en pagod, på Runda torget i Beiping, huvudstad i landet Dayang.

Gorillabajs, månne? Smittsamt? Spekulationer och konspirationsteorier frodas, proteströrelser bildas, fanor vajar, stridsvagnarna är inte långt borta …

I centrum och samtidigt utanför står – denna flerstämmiga fugas subjekt – en av dem till vilken ”Dödsfuga” tillägnas: ”alla födda i Kina på 1960-talet”. Kirurgen Yuan Mengliu är vid bajsattacken lite över 30, tillhör den gåtfulla Visdomsbyrån och är medlem i poesigruppen De tre musketörerna tillsammans med ”de två livfulla unga männen Heichun och Baiqiu”, bildad i ”den åldern då bara åsynen av en kvinna fick hans blod att svalla”.

Jajamän. Mengliu går på som en annan Murakami i sina – förvisso poetiska – beskrivningar av de kvinnliga kropparna. En blir lite trött. Men det finns poänger med att karln skildras i skiftande färger. Jag hinner knappt tänka ”din självgoda jävel” innan hans klarsynthet träder i kraft. Han ser förvirringen och kaoset omkring Runda torget såväl som den ordning och frid som råder i landet Svandalen år 2039. En tvingande harmoni och ett totalt samhällsmys vad beträffar musiklyssning, övervakning, indoktrinering, IQ-baserad genetik och samlagsförbud. Alltid fullmåne, städse fulla bröst, snälla lejon men människoätande bläckfiskar. Lite DDR minus sexet.

Bisarra satiriska manifest där spänningarna mellan övervakning, omsorg och straff sprakar elektriskt.

Vi läser så en både politisk och poetisk allegori. Som kastar sig eller glider eller slirar mellan kontrapunkterna. Lyriska vändningar med organiskt rotade metaforer, gärna med en hoper spännande växtnamn värdig en Kerstin Ekman. Bisarra satiriska manifest där spänningarna mellan övervakning, omsorg och straff sprakar elektriskt.

Det blandas och ges i patienser som inte går ut: om poesins eventuella förmåga att styrka människornas moral, eller om poesins trumpeter duger mot kulor – som att läsa Neruda, Achmatova, Pasternak, Walt Whitman och Czesław Miłosz vid den dubbelsidiga muren?

Om man ser den här på en gång dåtida, samtida och framtida dystopi, en sorts fantasy utan tydlig intrig, som pessimistisk eller åtminstone en aning hoppfull är nog en smak- och stämningsfråga. Å ena sidan betyder poesin – och politiken – allt, å den andra sidan verkar den gå att skita i när som helst. Det enda robusta förefaller vara:

Obalansen mellan vanmäktiga och mäktiga, fattiga och rika.

Somliga sliter, släpar och svälter; andra äter baguetter ”inlindade i dyrbara tyger och i vinglasen låg små bitar av gåslever likt vackra kvinnor vilande på en divan. Storleken på portionerna påminde mest om kattmat, men de var så extravagant vackert upplagda att åtminstone ögonen kunde äta sig mätta. De öppnade en flaska Johnnie Walker Black Label som de hällde upp med isbitar och drack långsamt. En rosenröd rodnad smög över Suitangs snövita hy.” 

Gemensamt för samtliga kvinnor är att de är kaxiga och stolta, frigjorda om än i sektlik fångenskap.

Suitang är en av flera undersköna och mer eller mindre oåtkomliga kvinnor. I Menglius ögon mest åtråvärd är den sedan pagodincidenten försvunna Qizi. (Gemensamt för samtliga kvinnor är att de är kaxiga och stolta, frigjorda om än i sektlik fångenskap. De genomgående heterosexuella männen trånar och smickrar, vanligen utan att begå övergrepp.)

Läkarkonsten, den konventionella, står på sig. Mengliu kan uträtta storverk med sin skalpell. Men inte operera bort övervakningen, hjärntvätten, kulterna och religionerna (framför allt förekommer här kristendomen, islam eller muslimer nämns inte). Hungerstrejker hjälper heller inte.

Det är inte helt lätt att hänga med i fugaterna, de klirrar surrealistiskt på flera håll, då övervakningskapitalism paras med elektromagisk kommunism. Hur ser ”debattens anda” ut i samhällen där människor får estetiskt ackompanjerande spöstraff antingen för att de skriver poesi eller för att de vägrar göra det?

Det kunde väl också sägas stämma, bara det att persikoblommorna skulle slå ut på hans nakna stjärt.

Jag tänker ibland på dig, Svärje. Även om dina krav på värdegrund, dagsaktuell skam och debattanda förstås inte är lika våldsamma – eller vackra. Så här snyggt är det när Mengliu pryglas: ”’Ja, det är där jag ska piska dig.’ Samas feminina röst fick det att låta som att detta var en plats där persikoträden stod i blom, full av skönhet och längtan. Det kunde väl också sägas stämma, bara det att persikoblommorna skulle slå ut på hans nakna stjärt. Om piskan dessutom var försedd med järnkrokar skulle dessa blommor mogna och förvandlas till ruttnande frukter.”

Kritiker har jämfört ”Dödsfuga” med Huxleys ”Du sköna nya värld”. Men man kan lista flera släktskap: ”Alice i Underlandet”, Tolkien, Tove Janssons Mumindal, ”Röda rummet”, ”Kallocain”, José Saramago (vars rytm, ömhet och humor Sheng Keyi näppeligen slår).

Någon frihet tycks återstå. Folk får röka tobak ännu 2039! Kinesen Lin Yutangs fras ur ”Konsten att leva” (1937) faller mig i minnet: ”Hur ska fantasin kunna sväva med de klippta vingarna på en trist, icke-rökande själ?”. En fuga i betydelsen flykt.

Nina Lekander är medarbetare på Expressen Kultur.