Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Både äckel och kärlek när Ulf Lundell skriver sitt liv

Ulf Lundell. Foto: Ulf Lundell
Jens Liljestrand. Foto: OLLE SPORRONG

Ulf Lundell fortsätter skildra livet på Österlen i dagboksform i ”Vardagar 2”.

Jens Liljestrand möter en åldrad ikons brottning med kärleken, krämporna och tristessen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION.  För att tillämpa författarens brutala ärlighet: ingen, absolut ingen hade brytt sig om Ulf Lundells ”Vardagar 2” om den inte hade varit skriven av Ulf Lundell. 670 sidor av ryckiga, disharmoniska dagboksanteckningar från en frånskild, ensam och livstrött åldrings tillvaro i Kivik hade inte legat i höga staplar på bokhandelsborden om de varit skrivna av någon annan. Det finns gissningsvis ett tresiffrigt antal andra äldre män på Österlen, med en livssituation och samhällsanalys liknande Ulf Lundells, vars tankar och förehavanden är fullkomligt ointressanta för alla utom de närmast sörjande.

Här delar Lundells projekt samma premiss som Lars Noréns dagböcker, eller fjolårets utgåvor av Ingmar Bergmans arbetsböcker: det som attraherar är inte texten i sig utan personligheten bakom, texten laddas av vårt sug efter att komma in under skinnet på geniet och kultfiguren, att få se världen genom hans blick, känna det han känner, sakna det han saknar, hata det han hatar.

Varumärket ”Ulf Lundell”

Här drabbas ”Vardagar 2” av en märklig rundgång. Fjolårets dagbok, ”Vardagar”, blev en sådan braksuccé att ”Vardagar 2” till stor del kretsar kring lanseringen av ”Vardagar” under 2018, med signering på Bokmässan i Göteborg, inläsning av ljudboken i studio i Stockholm och klagomål över de missfärgade bokomslag som ideligen anländer med posten och ska förses med en autograf.

 

LÄS MER – Nina Lekander: Ulf Lundell sörjer den förlorade manligheten 

 

I själva verket sammanfattar detta boken: tecknet eller om man så vill varumärket ”Ulf Lundell” är både härskare och tjänare, han utnyttjar sitt namn maximalt men är också slav under det, eller kanske snarare under en celebritetskultur och en kapitalistisk logik där konstnärens namn reifieras i takt med att konstnären själv alieneras. Om dagarna målar han tavlor till sitt galleri (som enligt hemsidan ulflundell.com endast säljer ”verk som har Ulf Lundell som garanterad framställare”), om kvällarna skriver han dagboken, ibland tycks det som om hela hans liv, hans vardagar, kretsar kring hanterandet och torgförandet av en ikon, ett emblem, en signatur.

Uppräkningen av varje bok som införskaffas, varje tv-program som konsumeras under ensamma kvällar och sen varje måltid på McDonald’s och varje stavgångspromenad runt Stenshuvud.

Så vad händer om vi tänker bort allt detta och i stället försöker läsa ”Vardagar 2” som en perifer blogg skriven av en anonym nobody inne på sitt sextionionde levnadsår, med bristfällig kontakt med barn och barnbarn, fortfarande bearbetande skilsmässan – sin tredje – från kvinnan som endast benämns som S, en man med alkoholproblem och diverse ålderskrämpor, framlevande sina dagar på en gård i Kivik medan Sverige brinner?

Dissar Robyn och Håkan Hellström

Då skulle jag nog säga att den var rätt tråkig. Uppräkningen av varje bok som införskaffas, varje tv-program som konsumeras under ensamma kvällar och sen varje måltid på McDonald’s och varje stavgångspromenad runt Stenshuvud och ältandet av prylarna i huset som går sönder, bilarna som går sönder, övervakningskameran på tomten som går sönder och det exakta klockslaget i morse när huvudpersonen gick upp för att pissa – nej, det blir snabbt en malande, sövande litania av trivialiteter.

Ulf Lundell på nyårsafton 2015. Foto: ANN JONASSON

Likaså skulle man tröttna på redovisningen av varje lyssning på de cd-skivor som spelas i bilen under de dagliga resorna till Ystad, Brösarp eller Simrishamn – hur kan man fortfarande utvinna så ofantligt mycket glädje ur Neil Young, Keith Richards, David Bowie, Ian Hunter, Bruce Springsteen och förstås Dylan, Dylan, Dylan? Varvat med de förutsägbara dissarna av Robyn och Håkan Hellström.

Men jag skulle också hänföras av ömsintheten och närvaron i naturskildringarna, den detaljerade beskrivningen av fåglarna, grönskan, av vädrets skiftningar från vitsippornas och konvaljernas ljuvlighet på våren till höstens färger: ”eklövens baksidas grålila mot framsidans brunbrandgula”.

Här och var snubblar man över enkla, självklara sentenser i stil med ”Allt som var bra med den här världen håller på att dö bort”.

Jag skulle notera att artiklar på kultursidor, inte minst på Expressens kultursida, väcker stort intresse hos författaren, som ivrigt nagelfar texter om Akademiekrisen, metoo-kampanjen och den politiska debatten av skribenter som Åsa Linderborg, Karin Olsson, Joel Halldorf, Greta Thurfjell, Åsa Beckman och jag själv (här ska jag för transparensens skull nämna att jag också omskrivs på ett starkt negativt sätt i romanen ”Visenterna”, något som inte har påverkat arbetet med denna recension).

Återvänder till Saltsjö-Boo

Säkert skulle jag ofta nicka sorgset instämmande när författaren skriver om sin vanmakt, vrede och vämjelse inför klimatförändringarna, världspolitiken och högerpopulismen (”Om nu Jimmie och hans gäng och 1 miljon svenskar vill göra om Sverige till Ungern / då ska vi andra slåss mot den skiten”), den djupa melankolin inför det pågående självutrotningen, helvetessommaren 2018. Här och var snubblar man över enkla, självklara sentenser i stil med ”Allt som var bra med den här världen håller på att dö bort” där grämelsen över det egna åldrandet vävs samman med ett bittert farväl till hela mänskligheten.

Ulf Lundell på Bokmässan 2014. Foto: ANNA HALLAMS / ANNA HÅLLAMS / EXPRESSEN

Jag skulle förundras över rikedomen i den minnesbank som författaren tömmer när han i fristående partier i boken, som en form av skrivövningar påminnande om Jack Kerouacs skisser i ”spontaneous prose”, nedtecknar varje fragment från uppväxtens Mensättra på Ormingelandet i Saltsjö-Boo under 1960-talet, från den brandgula Lorangaskylten vid det ljust gröna kaféet till lekkamraterna, badsjön, stigarna, lukterna, myrstackarna. Den skarpa, nostalgiska blicken på ett lantligt och skärgårdsliknande paradis i folkhemmets guldålder, innan tätorten och nyliberalismen förtärde också den, har en egen plats i boken.

Generationsroman och vindsröjning

Men det jag allra helst tar med mig från ”Vardagar 2” är skönheten, den som lyser fram mellan regnen, tristessen, smärtorna och ångern. Romantikern som aldrig slutar hoppas på ännu ett rus, en förälskelse, en resa ner till kontinenten och värmen, som fortfarande fantiserar om att börja om, som mot bättre vetande sparkar i gång en ny skiva, en ny turné, en ny bok, som visserligen dystert konstaterar att ”att bli gammal är det absolut svåraste i livet” men som med pojkrumspoetisk naivitet konstaterar – så vackert! – att ”Inget får mej tror jag så väl till mods som att få en kvinna att skratta”. Som kan glädjas åt att fortfarande känna sig kåt:

I det varma vattnet tio meter ifrån mej två unga kvinnor / rätt så storbystade / dom hoppar och plaskar i vattnet / och jag bär med mej besvärande sexuella fantasier hela vägen hem sen / Än är jag inte död

Nej, det är han ju inte. Och om ”Vardagar 2” hade skrivits av någon annan än Ulf Lundell hade, som sagt, varken du eller jag läst den, men som det nu är kommer denna vindsröjning, denna generationsroman av tankar och impulser, av banaliteter och gammalt bråte, av fina fynd och malätna gymnastikskor och överallt en desperat vilja till Mer Liv att uttråka, roa och förtrolla många och bra är väl det.

Var beredd på att vika många hundöron.

DAGBOK

ULF LUNDELL

Vardagar 2

W & W, 671 s.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.