Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Avgrundsdjup och förtvivlad dramatik

Hanna Nordenhök läser tre dramer av österrikaren Thomas Bernhard. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | DRAMATIK. ”Så länge vi existerar / visar vi upp något  / spelar vi teater”, låter det i Thomas Bernhards pjäs "Helt enkelt komplicerat".

”[T]eater är något vedervärdigt /.../ även om jag inte kan förklara för mig själv / vad detta vedervärdiga är”, säger generalen i "Jaktsällskapet", som tillsammans med "Minetti" och "Ritter, Dene, Voss" nu samlats i en volym Bernhardpjäser översatta av Jan Erik Bornlid och med ett tätt och återhållet passionerat förord av Tomas Forser.

Scenerierna är enkla och konkreta, pjäsinnehållen avgrundsdjupa. En författare besöker ett jaktslott där hustrun till en general håller hemligt för sin man att den omgivande skogen är på väg att förstöras av barkborrar – platsen för våldets nostalgiska ritualisering är med andra ord en plats i förruttnelse, under angrepp av skadedjur.

En åldrad skådespelare väntar på ett hotellrum på teaterdirektören som vill att han ska göra comeback som Kung Lear, vilket ger honom tillfälle att spotta ur sig en lika sårig och grandios civilisationskritik där skådespelarkonsten blir analog med ett försök att existera i ett frånstötande samhälle. Två skådespelarsystrar förbereder sin bror filosofens besök från sinnessjukhuset, den senare på karaktäristiskt bernhardskt manér ansatt av omöjligheten att vara människa i en mänsklig gemenskap, en mänsklig teater.

 

LÄS MER – Ulf Olsson: "Bernhard var den trotsigaste samhällskritikern" 

Mindre experimentell än Elfriede Jelinek

Bernhards pjäser är ett slags iscensättningar av iscensättningar, liksom hans prosa ofta består av iscensatta samtal, alternativt blir till litanior av växlande påståenden och invändningar – replikskiften, om man så vill, inuti ett enda motstridigt jag.

Likväl är det här en betydligt mindre experimentell dramatik än till exempel Bernhards landsmaninna Elfriede Jelineks, något som kanske också gör den mer riskfylld att sätta upp, sårbarare för en psykologisering det är osäkert om författaren själv avsåg. Så skedde exempelvis i Gunnel Lindbloms uppsättning på Dramaten i fjol av "Ritter, Dene, Voss" – och då med ett helt glimrande resultat.

Men det är verkligen någonting helt annat att läsa än att se hans teater, radbruten som den är som om den vore poesi. Pjäsernas glesa typografi står i skarp kontrast till de hypertäta romanerna, där kommat ofta står för det enda infogandet av rytm och andhämtning i långa, furiösa meningsbyggnader.

Det är som om replikerna här i stället började sväva och liksom lösgöra sig från sina talare, bli till spiraler av språk med helt egna agenser och motiv. Utan skådespelare, scen och regi blir texten också existentiellt och politiskt kompromisslösare, än mer njutande sin egen rörelse mot det olösliga. En hård förtvivlan, som i varje ögonblick skimrar och glänser.

 

DRAMATIK

THOMAS BERNHARD

Tre dramer

Översättning Jan Erik Bornlid

Tranan, 343 s.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!