Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De suger och snortar men ingenting händer

Jack Hildén.Foto: Göran Segeholm / Norstedts
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Har unga människor fastnat i en likgiltig självupptagenhet?

Ulf Olsson läser en roman där ingenting händer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jack Hildéns nya roman ”Många gånger i regn” slutar med att ett gäng vuxna leker ”Burken”: Jagaren ska leta upp alla de gömda kompisarna innan de når fram till burken. Man kan nog använda leken som en bild av författarens arbete i romanen: han letar efter sina romangestalter, men får inte riktigt fatt i dom.

Det är nog talande, eftersom ”Många gånger i regn” är en roman om avstånden mellan människor, omöjliga att överbrygga också om vi älskar, skiljs, slickar, suger, pratar, dansar, dricker, snortar tillsammans. Romanens närmast frånvarande centralgestalt blir ensam kvarglömd i leken, ”jag förmår inte röra mig”.

Hildén berättar i en episodisk form, fördelad på olika gestalter. Personerna är i trettioårsåldern, ”stockholmiga”, medelklassiga, svårt beroende av sociala medier att spegla sig själva i. Och för några också i de droger, receptbelagda eller receptfria, som Hildén skrivit om redan förut. 

Jack Hildén lyckas – men bara nästan.

Hildén lägger ett snitt i samtidens existensformer: snarare än att få djupgående personporträtt skymtar läsaren en mentalitet, som gestalterna slukas av eller värjer sig mot. En likgiltig självupptagenhet, en lika likgiltig njutningslystnad, ett djupgående ointresse för världen: ”flyktingarna var nu någon annanstans”.

En av personerna, Siri kallad, har en gåtfull granne. Hans dotter är ”en vanlig människa” – men vad Siri inte tycks fatta är att hon själv är precis lika vanlig eller ovanlig. Lika ointressant – eller tankeväckande.

Att göra en roman av närmast fullständigt ointressanta personer – de är fångar i sina egna liv (för att parafrasera en av gestalterna) – kräver sin författare. Jack Hildén lyckas – men bara nästan. Hans styrka är detaljerna och ögonblicken, inte förlopp och konsekvenser. Han kan likna närvaron av en spritflaska vid ”en katt som tagit sig in i huset och inte slutade jama”, han hör hur en sopbil hämtar glasflaskor: ”Ljudet var i några sekunder öronbedövande”.

Det triviala smyger sig tillbaka i det episodiska.

För Mikaela är tystnaden i föräldrarnas hem som ”en utdragen trumvirvel”. Liknelsen kan utsträckas till hela ”Många gånger i regn”: romanen pågår och pågår, påstår och påstår, men ingenting händer alltför många gånger. Man frestas att vända Mikaelas fråga till romanen själv: ”- Jag tror inte jag förstod vad du ville säga, fick hon till slut ur sig. Vad ville du säga?”

Det episodiska vill inte riktigt forma sig till någon konstellation. Hildéns intresse för romanens form och konstruktion räddar den från att haverera i ett alltför trivialt händelseförlopp. Men det triviala smyger sig tillbaka i det episodiska som upprepas, varieras men utan att förvandlas. Personerna tänker på sina liv, sina relationer, någon till och med arbetar, man pratar med varandra om sina relationer – men ingenting händer.

Eller annorlunda uttryckt: är det inte dags att sluta prata och i stället säga något?

 

ROMAN

JACK HILDÉN

Många gånger i regn

Norstedts, 318 s.

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Paradoxografi. Strindbergs sena verk”.