Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Att han alls lyckades överleva är störst av allt

Darren McGarvey.Foto: Steven Reynolds / Steven Reynolds
”Fattigsafari”. Foto: Atlas
Sven Olov Karlsson.Foto: YLWA YNGVESSON

Skildringar av modern misär råder det ingen brist på, men ”Fattigsafari” är annorlunda. 

Sven Olov Karlsson hittar en bok som når djupare än vi är vana vid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Titel, baksidestext och framsidans dystra höghusschabrak, allt utlovar mustig skildring av västerländsk modern misär. Tänk Barbara Ehrenreich, eller Christoffer Hjalmarsson – journalisten som provade att vara hemlös i Stockholm. Men Darren McGarvey, född 1984, rappare och debattör i sociala frågor, är ingen mediemänniska på tillfälligt studiebesök i de fattigas fylle- och frityrdimmor.

Han skriver om hela sitt hittillsvarande liv, med högre mål än att bara förfasa läsaren. Det sista uppfylls ändå i varje rad om hans brutala uppväxttid. En debut som blir bästsäljare och vinner det prestigefyllda Orwell-priset för politiskt skrivande är en bedrift i sig. Men än större är han först alls lyckades överleva. 

Historien om den missbrukande, oberäkneliga mamman, författarens egna missbruk av allt från skräpmat till knark, utgör bokens starkaste stycken och gör poesi av fattigdomens ärftliga faktorer, den repetitiva självdestruktiviteten, den tvärsäkra passiviteten inför livets orättvisor. Med maskrosbarndoms tistelsträva rötter permanent nerborrade i hemstaden Glasgow resonerar han om fattigdomens mönster och de många felaktiga föreställningar bland både fattiga och rika som ohjälpligt vidmakthåller den.

Att identitetspolitikens petighet exkluderar ännu fler än den vill inkludera.

Glasgow dras med ännu mer sociala problem och klassrelaterad ohälsa än andra fattiga jämförbara brittiska städer. I perioder har staden till och med bland haft Europas högsta dödstal. Där är McGarvey en ”chav” i mängden, lågutbildad, märkesklädd, alltid redo att mucka gräl. Den lokala berättelsen blir allmänmänsklig, om underklasslivets svåra slitage på kropp och själ. Från den snäva, toxiska maskuliniteten till försummade, utsatta individers kroniska, närmast frätande påslag av vaksamhet: hypervigilans.

Jens Ahlbergs översättning är för övrigt ett hästjobb. Prosans exakta slagfärdighet och oväntade återhållsamhet med jargong tycks sömlöst försvenskad, liksom de resonerande partierna. 

De senare utgör den största delen av boken, och de ojämnaste. Ibland infinner sig en sirlig pratsjukhet, som för att kamouflera att en del spaningar kanske inte är så originella. Som att högerns urgamla skyll-dig-själv-tänk bevisligen inte hjälper. Att medelklassens välmenta insatser oftast inte heller gör det, eftersom de utförs utan att någon frågar de fattiga om deras behov och åsikter; att det postindustriella samhällets problem förvandlats till en ”fattigdomsindustri”. Att identitetspolitikens petighet exkluderar ännu fler än den vill inkludera. 

Darren McGarvey skriver om sitt brexitdrabbade, polariserade Skottland, men iakttagelserna i ”Fattigsafari” kunde också ha gjorts här.

SAKPROSA

DARREN MCGARVEY

Fattigsafari

Översättning Jens Ahlberg 

Bokförlaget Atlas, 316 s.

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är  Årsboken.