Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Assia Djebar / Ingenstans i min fars hus

Per Wirtén: Assia Djebar är den algerisk-franska litteraturens maestro. Nu, i sin nya bok, har hon släppt alla förklädnader.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Assia Djebar har alltid skrivit tungt, mitt i värsta middagssolen, inlindad i slöjor och maskeringar. Nu, i sin nya, har hon släppt alla förklädnader. Plötsligt ligger orden i sval skugga. Intensiteten, känslan av sprängande huvudvärk, har gått förlorad och i stället kan man andas. Det är underbart.
Hon är den algerisk-franska litteraturens maestro. En diva, har jag ofta tänkt när jag läst.
 Nu 73 år. Varje översatt bok – det här är den fjärde – hör till hyllan för nödvändigheter. Nu skriver hon om sin uppväxt i Algeriet på 1940-talet, ren enkel självbiografi, och sätter punkt 1953, ett år före befrielsekriget.
Jag vet ingen som brottats så envist, och konstnärligt framgångsrikt, med erfarenheten att som kvinna vara inspärrad. Varje dag: dold av slöja, bakom murar och portar, under männens kontroll, i den koloniala staden, i det rasistiska systemets sjuka fixering vid hudfärg. Som algerier är hon främling i den europeiska staden, som kvinna lika mycket främling i den arabiska, hon tillhör sitt land och ändå inte, hon stödjer frihetsrörelsen men är på förhand utesluten. Söndersliten mellan polerna, mellan skarp sol och svart skugga, har hon envist insisterat på mellanrummet, att inte underordna sig, att våga vara ambivalent, att tala, att skriva. Det gör ont.

Mest ont gör pappan. Han som både ger och begränsar hennes frihet, sätter villkoren, han som är älskad men ändå uttalar förbuden som från en uråldrig domstol ”som utfärdat dekret mot kvinnosläktet”. Hon springer bort men är hela tiden fast. Ingenstans i min fars hus slutar med ett misslyckat självmordsförsök, för att äntligen få bli gränslös som havet och demolerad som livet. När hon efteråt vilar ut på balkongen i tillfällig inre ro, bara 17 år, borde Djebar haft vett att ta en stark kaffe och sätta punkt. Men då slår författarens intellekt i stället till med en terapeutisk epilog som ska förklara det hon nyss berättat. Skit i den. Läs allt annat.