Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Åsa Nelvin / Tillflyktens hus och Gattet

Det är 34 år sedan författaren Åsa Nelvin tröttnade på att leva.
Nina Lekander hoppas att återutgivningen ger henne en stor läsekrets.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ÅSA NELVIN | Tillflyktens hus eller En f.d. inneboendes erinran | Lejd, 260 s.
ÅSA NELVIN | Gattet. Sånger från barnasinnet | Norstedts, 157 s.

Jag mindes nästan inte Åsa Nelvin (1951–81), men nu ska jag aldrig mera glömma henne och försöka få tag i romanen Kvinnan som lekte med dockor från 1977.
Tillflyktens hus är hennes första vuxenroman, utgiven 1975 och i dag en litteraturhistorisk gåva från förlaget Lejd till oss läsare. Inklusive en gåta: hur i helsike kunde en vad jag förstår både psykiskt och fysiskt sjuk 24-åring skriva en så här surrealistisk roman mitt under ett socialrealistiskt brinnande 70-tal? Som visserligen hade vett att berömma henne, men inte tillräckligt stadfäste henne som en verkligt stor författare.
Men nu har vi alltså chansen, i en annan tid och ett annat ljus. Till det bidrar också litteraturvetaren Marie Öhman med avhandlingen Här kan jag äntligen tala (2007).
Öhman har skrivit utmärkta förord till både Tillflyktens hus och diktsamlingen Gattet, men man behöver inte läsa vare sig dem eller avhandlingen för att själv tänka på de namn hon tar upp apropå Tillflyktens hus: Kafka, Pinter, Beckett. Hos mig gör sig även Buñuel och Dalís film Den andalusiska hunden och Sigmund Freud påminda, samt förstås Alice i Underlandet, som Nelvin själv nämner i en läsanvisning. Och: ”Det handlar om hur det är när man inte står ut med att vara den man blev.”

Inom en snygg men inte helt nödvändig ramberättelse går Nelvin ut stenhårt med en serie ”bilder” ur ”N’s album”: ”N avskydde sin barndom, både när hon upplevde den, och senare när hon mindes den.”
N ger inte ett ruttet lingen för den ”familjekuvös” hemma hos moster i Skåne där hon som elvaåring hamnat efter moderns död och faderns frånvaro hemma i Göteborg.
Som 13-åring blir hon ateist. ”Lortgroda!” skriker hon åt Gud, utan att himlen förmörkas. Så N tar sin Mariabild av glas, slår sönder den med en yxa, lägger bitarna i ett kuvert där hon skriver ”Till helvetet”, frankerar och lägger brevet på lådan.
Sådan är huvudpersonen, omväxlande i första och tredje person – och för delen romanen i sig – hela tiden: drastisk, oförutsägbar, spännande, ofta rolig. Även grym och läskig, nästan alltid med språklig akrobatik och exotiskt bildspråk. N må fly sig själv och andra, men hon lämnar inte läsaren en lugn stund.

Jag följer N:s minst sagt asociala
barn- och ungdom, där en skönt skimrande scen av kärlek till pojkvän omedelbart följs av helveteshat till densamme, med största intresse. Märker att man – till skillnad från i en del andra sjukdomsskildringar, senast väl Ann Heberleins – åtminstone ibland kan känna igen sig i huvudpersonen, hur ex- och egocentrisk hon än är. Man kastas mellan närhets- och avståndskänslor.
Och inemellan – nån skvätt rentav gripande konsumtionskritik som känns än mer aktuell i dag. Om ett stort varuhus heter det: ”Det fanns hur mycket identitet som helst för den som hade pengar.” N får nöja sig med en Barbiedocka för åtta och sjuttiofem att överföra sitt oroliga ungdomsjag på.

Enda gången jag litegrann sackar under läsningen är alldeles i början av ”Andra delen. Första stadiet.” Då är jaget i det mystiska Huset, i ett stort rum med tre andra dårar – en ung flicka och två män. De får mat av någon eller några som inte syns, de träffar ingen utom varandra, jag tänker att nej, nu blir det för underligt lallande och svårt att hänga med i.
Men nej igen. Snart är jag djupt engagerad såväl i en stulen almanacka som i mordet på den spindel, som den unga flickan förvarar i en glasburk bredvid sin säng (eller faktiskt ottoman!).

Gattet så, med de få nedslag
som står mig åter: ursprungligen utgiven ett par veckor efter författarens död för egen hand 1981, en nu utökad samling prosalyrik. Även denna starkt självbiografisk, på sina ställen spöklikt suicidal. Men med metaforer som Öijer, Lugn och Artaud kunnat använda, och flera bisarra scener. Som när den missanpassade flickan Lisa torterar myror med en nagelfil och en burk niveakräm, under ”DEN STORA KOSMETISKA DÖDENS ÅR”.
Jag skulle kunna berätta om och citera Åsa Nelvin tills alla tågen gått och alla klockor stannat. Men låt mig till slut bara säga, att den som till råga på allt kan få långa spöklika mardrömmar att flyga fram som välgjorda skräckfilmer framför läsarens ögon, tättskriven sida upp och sida ner – hon är en fantastisk författare. Måtte hon, 34 år efter sitt frånfälle, äntligen få den stora läsekrets hon förtjänar.