Vad är värst – att flyga eller lyssna på Yasin?

RECENSION. Vad är det som gör svensk gangsterrap så bra? Medan Hollywood pumpar ut trötta remakes och melodifestivalskvalet räknas som en kulturhändelse vibrerar denna subkultur av kreativitet. Självlärda ungdomar knådar språk och melodier till kraftfulla installationer över en brutal värld. Över en tillvaro som de numera lever i helt symbios med.

Är det här lockelsen ligger? Handlar det, som det heter i rubriken till en text av Ivar Arpi, om ”våldsporr för medelklassen”. Att gangsterromantiken ger färg och fara till vår säkra men själsdöda tillvaro? Advokaten Viktor Banke bekräftar en sådan bild när han berättar att han tycker låtarna blir ”extremt mycket bättre” av att de framförs av ”pinnsmala, utmärglade, sönderstressade och drogpåverkade nätverkskriminella”.

Citatet återfinns i journalisten Emil Arvidson nya bok ”Svensk gangsterrap”, där han konstaterar att gangsterrap-skam hamnat på listan över medelklassens moraliska dilemman. Numera frågar vi inte bara om det är okej flyga och hur utrotningshotade arter vi får äta, utan också om det är rätt att lyssna på Yasin. 

Här börjar också Arvidsons bok: Hos Hasse Aro och samhällsdebatten om musiken. Men därifrån går det raskt vidare, för Arvidson plågas inte bara av våldsspiralen inom rappen utan också av debattens platta för eller mot. Svensk hiphop är en rik kultur formad av internationella influenser, förortssociologi, digitala ekosystem och musikaliska genier. Här finns historier värda att berätta, och det vill Arvidson göra.

Därför får vi följa med till förorter och förundersökningar, trasiga hem och tonårstrauman. Vi möter ungdomar som lägger bars, blir kvarterskändisar och så småningom krimfluencers. Det är levande berättat: medryckande och bildande. 

Arvidson ursäktar inte någon, men fram växer en bild som är långt mer komplex än den karikatyr av gangsterrappen som används som politiskt slagträ. Samtidigt konstaterar han att våldet inte är en bisak, utan en viktig del av produkten. Sociologiprofessorn Forrest Stuart visar i ”Ballad of the bullet” hur våldet driver trafik i den digitala uppmärksamhetsekonomin – trafik som kan omsättas i spelningar. Detta är genrens mörka hjärta. 

I Sverige har inget dragit blickarna till gangsterrapen som mordet på Nils ”Einár” Grönberg. Upptakten, själva mordnatten och efterspelet är också den röda tråden i ”Svensk gangsterrap”. Det är lätt att förstå valet, men det gör att boken balanserar mellan en fascination över tragiska detaljer i händelsekedjan och den fördjupande analysen. Men ibland fungerar kombinationen perfekt, som i analysen av den mörka hiten ”Voi” och den roll den spelat i konflikterna.  

Han är genuint kluven till den genre han har älskat i så många år.

Arvidson har ingen tydlig tes om gangsterrappen, vilket är bokens styrka och svaghet. Det låter honom hämta perspektiv från olika håll, men gör tidvis analysen mer spretig än spetsig. Samtidigt speglar det författarens egen kamp: Han är genuint kluven till den genre han har älskat i så många år.

Vad finns det då att älska i dessa mörka toner? Om man ska jämföra hiphopen med litteratur ligger Homeros epos närmast. Båda har sin bakgrund i muntlig kultur, bygger på rytm, är skrivna för att framföras och kretsar kring heder och våld. Språkvetaren Walter Ong noterar att hiphopens ”battles” liknar ordstriderna mellan slagfältets kämpar: Man flexar med sin framgång och hånar motståndarnas svaghet och förluster. 

Dessutom är den konstnärliga nerven densamma. För trots allt våld är höjdpunkten i ”Illiaden” inte de blixtrande bataljerna, utan scenen där Hektor tar ett ömsint sista farväl av sin hustru Andromake. Så är det också i gangsterrapen. Våldet får oss kanske att titta dit, men det är sårbarheten som gör det värt att fortsätta lyssna. 

Det förvånar kanske dem som bara hört enstaka rader citeras i debattprogram, men svensk gangsterrap handlar mer om ånger, ångestattacker och sömnlösa nätter än lyxliv och driveby-skjutningar. Och Einárs känsliga låtar – ”Lilla Nisse”, ”Rockstar” och ”Unge med extra energi” – är bättre än hans machoosande hits. Samma sak gäller Yasins låtskatt, inklusive det senaste albumet som kröns av den vackert vemodiga ”Nordvästra”. Gangsterrappen är, med Arvidsons ord, en musik som skimrar av flera sorters mörker samtidigt.

Kritikerna har fått allt de pekat på – ändå är skjutningarna fler än någonsin.

Visst finns det moraliska frågor att ställa kring genren och hur den används, men i dag har P3 slutat att både prisa och spela artisterna. Straffskalorna skärps och genom Encrochat har polisen spärrat in 176 personer i 1094 fängelseår. Kritikerna har fått allt de pekat på – ändå är skjutningarna fler än någonsin. 

Den stora frågan är inte om det är okej att lyssna, utan vad vi gör när vi hört. En tidigare rektor på Järvafältet förklarade nyligen för mig hur enkelt det är för gängen att rekrytera i en miljö präglad av materiell och existentiell hopplöshet. Varken polisen eller rättsväsendet kan matcha deras tempo. 

Det är uppenbart att hårda tag inte räcker, utan att vi också behöver göra som författarna till rapporten ”Rinkebymiljarden” föreslog för några år sedan: Ta en skärva av de pengar som har gått till den skamridna medelklassen i form av bidrag och avdrag, för att i stället rusta upp utanförskapsområdena. Stärka skolorna, återta de offentliga rummen och rulla ut välfärdsstaten igen.

Det är ett sätt, troligen det enda, att komma till rätta med brotten – och dessutom med skammen. Vi kan kalla det botgöring. 

Joel Halldorf är författare, professor i teologi och medarbetare på Expressens kultursida.