Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Är det rätt att döda sitt barn för att rädda det?

Foto: OLLE SPORRONG
Foto: Jan Kløvstad / Tranan förlag
Foto: Omslagsbild / Tranan förlag

I Lettland blev Nora Ikstenas Sovjetroman ”Modersmjölken” en succé.

Per Wirtén njuter av en finkänslig och berörande mor-dotter-skildring. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Riga 1969. Där orden ”att leva” kidnappats och låsts in av grå män med kalla ögon. Där man klassificerat mänsklig ambition som ett hot mot staten. Så när mamman, som är kvinnoläkare och fertilitetsspecialist med forskningsförbud, föder sitt oönskade barn vägrar hon helt enkelt amma det – och sedan försvinner hon från det i flera dagar.

Varför? Kanske för att hennes egen självdestruktiva längtan efter frihet, vägran att kompromissa med de grå männen, inte skulle överföras via bröstmjölken till ännu en generation. Kanske för att livets upplysta vilja ”att leva” släckts ner så mycket av de sovjetiska villkoren att de inte kan föras vidare.

Den lettiska författaren Nora Ikstena snuddar i ”Modersmjölken” vid den fasansfulla moralfråga som Toni Morrison ställde, på faktisk historisk grund, i ”Älskade”: är det rätt att döda sitt barn för att rädda det från slaveri eller totalitär ofrihet? 

I Ikstenas fall överlever dottern. Mamman hänvisas till en by i skogen. Hon arbetar sena timmar på kliniken, överträder bestämmelser för kvinnornas skull, röker, dricker, tömmer pillerburkar. Ibland låser hon in sig och ylar i timmar. Hennes skötsamma dotter lyssnar skräckslagen. I bakgrunden finns en mormor, svårt märkt av regimens våld, men med en sammanbiten medmänsklighet i behåll. Alla tre kvinnorna är namnlösa. Dottern säger vid ett tillfälle att hennes mamma är en mäktig kyrkklocka med avskuren kläpp. Hon svänger vilt, men får inget sagt.

Ibland blir skildringen av den sovjetiska diktaturen, och ockupationen av Lettland, onödigt deklamatorisk. Man fattar sammanhangen utan sånt. Men det är bara små skönhetsfel i utkanten. För själva berättelsen om mamman och hennes dotter, instängda i en järnbur, är i all sin enkelhet totalt berörande. Jag tror Ikstena lyckas för att hon inte exploaterar smärtan, utan i stället väljer en finkänslig hänsynsfullhet. Hur gör man sig mänsklig när vem som helst kan vara angivare? 

Vid ett tillfälle chockas dottern när hennes hamster äter upp sina nyfödda ungar. Mamman tänder en cigg och säger dröjande att det var modigt gjort, ett tecken på hamsterns starka längtan efter frihet.

Ikstena växelklipper snyggt mellan dotterns blick och mammans minnen. Efter hand sammanfaller de i ett kronologiskt berättande. Men medan den politiska utvecklingen närmar sig frigörelsen, rör sig mammans mot ett slutligt sönderfall - ett annat slags befrielse. 

I Lettland är Ikstena välkänd, född samma år som romanens namnlösa dotter, och ”Modersmjölken” blev en väldig framgång. I Sverige har baltisk litteratur visserligen låg coolhetsfaktor. Men ”Modersmjölken” är en sådan där sällsynt roman som kan älskas av alla. Absolut alla.

 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hans senaste bok är ”Europa, ständigt detta Europa”

 

ROMAN

NORA IKSTENA

Modersmjölken

Översättning Juris Kronbergs

Tranan, 261 s.