Äpplets spridning liknar människornas migration

RECENSION. Erik Lindman Matas romandebut, ”Svenska äpplen och äventyr”, är uppbyggd kring så många ramberättelser att det kan vara svårt att överhuvudtaget hitta en ingång till den.

Alla personer i romanen har en gång känt varandra, med den nyss avlidna Inga som den gemensamma nämnaren. Hon var den som väckte intresset för äpplen hos Krapp och Kermes, som båda egentligen hade ett intresse för henne, den som de i hemlighet försökt komma nära medelst pomologin. De övriga personerna, Erik och Sona, tillhör en yngre generation med släktband till de äldre, och även de tänker på äpplen, talar om äpplen, skriver om äpplen. Någonting har dock gjort att den ursprungliga trion tappade kontakten, kanske som ett utslag av tidens gång, kanske för att deras relation var fruktlös från första början.

Vad som träder fram mellan raderna är en berättelse om ånger, om att inte ha sagt det man ville ha sagt men också om den underliga ersättning för kommunikation som uppstår genom detta amatörintresse, världen sedd genom ett äpple.

”Svenska äpplen och äventyr” kretsar mycket kring äpplets spridning genom historien, från Kazakstan via Sidenvägen, men migrationen gäller i lika hög grad för människorna i romanen, inte minst Eriks resa från Venezuela till Sverige.

Romanen är utformad som ett kärnhus i ett äpple med fem rum, förklarar Lindman Mata inledningsvis. Varje rum har en egen berättare. Berättarna riktar sig hela tiden till varandra, men utan nå fram till de intilliggande rummen. De skriver brev, dikter, essäer, dramastycken, dagböcker, allt i en osalig och otvungen blandning, frön för potentiell spridning, flaskpost i miniatyr. En dag hittar någon dem och lägger ihop ett och ett!

Hur eller var dessa citat har använts i boken framgår inte.

Är det detta som är Lindman Matas roll, författaren som trädgårdsodlare? Vad som träder fram genom romanen är kanske snarare en annan figur: författaren som redaktör. Här finns inte en enskild röst, en enda stilnivå, utan ett flertal fiktiva och faktiska, både på lån från historiska källor och från författarkollegan Lyra Ekström Lindbäck, som skrivit de i romanen insprängda äppeldikterna. I slutet av boken finns också ett register som blivit vanligare och vanligare de senaste åren, där andra författare som Lindman Mata citerat namnges. Hur eller var dessa citat har använts i boken framgår inte.

Att dessa register numera pryder både diktsamlingar och romaner kan bero på många saker, inte minst upphovsrättsliga orsaker, och det kan betraktas som ett resultat av att författaren mer och mer uppgår till en redaktör som klipper och klistrar i ett redan befintligt material. En konsekvens är att romanbygget tenderar att överskugga gestaltningen.

Så är det stundtals hos Lindman Mata, som gärna väver in sig i abstraktioner: ”Det finns ett slags ogenomskinlighet här, som är en köttslighet. För det taktila faktum att de döda är där, trots att de inte syns från alla vinklar, är som ogenomträngligt kött.” Vad pekar det här på egentligen? Det må talas mycket om äpplen i romanen, men det finns också en vilja att skriva fram de döda, dels romanens Inga, dels ett förlorat ursprung.

Och likväl kunde allt sägas handla om någonting annat.

Det frustrerande och fascinerande med ”Svenska äpplen och äventyr” är hur mycket den breder ut sig som en böljande hypertext, med Lindman Mata som kapten för en resa som framstår mer kollektiv än vad den egentligen är. Man kan njuta av att kastas hit och dit, roas av fruktfäblessen och gå vilse på ständigt nya sätt i detta romanpussel utan lösning.

Erik Lindman Mata är kritiker på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Svenska äpplen och äventyr” av Joni Hyvönen, litteraturkritiker i Aftonbladet.