Äntligen har Hanif Bali blivit en kvinna

RECENSION. En dag kommer 2014 att vara som 1968. 

Kanske kommer året att ses som en höjdpunkt, kanske bara som en vändpunkt: Skogsbranden i Västmanland, Putins annektering av Krim, Mario Götzes segermål i VM-finalen, Athena Farrokhzads ”Sommar i P1” och Gunnar Axéns kasserade tv. Eller när det politiskt korrekta slutade definieras efter vänsterns premisser.

Erik Helmersons nya roman ”Dom därute” börjar där. Eller på Twitter. Riksdagsmannen Mikael Petersen (M) är ensam, politiskt irrelevant och tittar på Aktuellt. Ankaret pratar om ett officiellt besök från Zimbabwe senare samma vecka och Mikael Petersen (M) känner att han borde kommentera detta på något sätt. Hålla sig framme, visa engagemang. Han ska delta på mötet med Zimbabwes delegater, men minns inte vad det gäller. En tweet passar bra. 

Den får helvetet att braka loss. 

Missen är en av många snygga detaljer i romanen. Helmerson är till vardags ledarskribent i Dagens Nyheter och väl bekant med den digitaliserade och fördummade politikens dekorum. Mikael Petersen (M) råkar skriva Zimbabwes gamla kolonialnamn Rhodesia i sin tweet, och genast är vänsterns näthundar i hans hasor med invektiv, hat och drev. Mindre militanta människor garvar åt en sådan tabbe, viktigpettrar har ett ord för det – välvillighetsprincipen – men ”Dom därute” är en berättelse om hur det politiska samtalet började domineras av personer som vill andra illa. Vinna, inte kompromissa. Krossa, inte förhandla. 

”Seger eller död” skrev den sverigedemokratiska poeten Mattias Karlsson. 

Mikael Petersen (M) tar hårt på drevet. Det sliter i själen, han inser att kostnaden kommer bli hög och att partiet inte har råd. Politiken, som varit den ensamma mannens enda hemvist, kommer att stöta bort honom. 

Högerns sämsta, mest högljudda röster vann problemformuleringsprivilegiet.

Romanen berättar om hans utstötta, mobbade uppväxt och nutida projektilbana växelvis, en litterär standardlösning som jag gärna portförbjuder – den fungerar oftast som ett slags formell ersatz för psykologisk trovärdighet, en suggestion av ett djup som inte finns där. Så även här. Helmersons prosa är desto stiligare, bara lite förgiftad av ett slags förnumstig sentimentalitet: ”Nej, Bernard. Det är jag som ska tacka dig. Du håller mig kvar i sansen, i rimligheten, i civilisationen”, tänker Mikael Petersen (M) om sin son.

Tänker verkliga människor så? I så fall vill jag bo i ett skåp.

Sammanhanget gör förvisso tanken rimlig. Twittedrevet driver på riksdagsmannen, och ledd av en figur som (naturligtvis) ska representera Hanif Bali – nödtorftigt omklädd till kvinna – hittar han en debattmetod som snart gör honom till stjärna. Åtminstone i trollens ögon. Han börjar twittra skit om invandrare och muslimer, han vräker ur sig grejer om den dumdumma vänstern och släpper alla spärrar. Först är det mest ord och strategi, men efter ett tag blir det kött och övertygelser. Radikaliseringens gamla vanliga bana.

Ska man tro ”Dom därute” – och det kanske man ska – är detta också vägen som den svenska offentligheten valde efter 2014. Högerns sämsta, mest högljudda röster vann problemformuleringsprivilegiet. Moralen i romanen – för en sådan har den, Helmerson står stadigt i samtidens nyidealistiska strömning – är dock tydlig: Fiskmåshögerns skräniga vulgarisering av samtalet är lika farlig som fåfänglig. Leder till våld, rasistisk terror rentav, men inte regeringsmakten.

Finliberalismen, det vill säga DN:s ledarsida, är vägen framåt.

Det sista är bara implicerat. Men det är jätteimplicerat. Och ointressant, i alla fall som litteratur. Den faktiskt politiska romanen om det politiska Sverige och den digitala offentligheten – Helmersons ämnen – väntar fortfarande på att bli skriven.

Förhoppningsvis skiljer den sig mer från tankar man hittar i dagens, gårdagens och morgondagens tidning. 

Victor Malm är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.