Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anomali i atomer

OLÖSLIGT. Japanska saneringsarbetare efter katastrofen i Fukushima. Foto: AP

Åsa Mobergs bok om kärnkraften skildrar absurditeterna som är inbyggda i själva tekniken.

Helena Granström läser om energikällan vars destruktivitet och orimlighet saknar motstycke.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

Åsa Moberg

"Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten"

Natur och kultur, 312 s.

Åsa Moberg En av de frågor som väcktes i samband med att Svensk Kärnbränslehantering härom året ansökte om slutförvar för använt kärnbränsle gällde utformningen av informationsskyltar. Vilket teckensystem kommer att vara begripligt för en människa som lever om 100 000 år? Varningstexter på vårt nutida språk, och så bilder på dödskallar och flyende människor - duger det?

Åsa Mobergs bok om kärnkraften, "Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten", är rik på exempel på just denna typ av absurda frågeställningar. Absurditeten är inbyggd i själva tekniken: ett kraftigt subventionerat, i grunden olönsamt energislag som inte bara är omöjligt att separera från de mest destruktiva vapen som mänskligheten producerat, utan också ger upphov till avfall som kommer att förbli skadligt en obegripligt lång tid framöver. Att kärnkraften dessutom medför en ständig risk för katastrof i form av härdsmälta eller andra haverier gör att absurditeten närmar sig obscenitet.

Moberg redogör, initierat och faktatätt, för de kapprustningsdynamiker, ekonomiska bakslag, politiska manipulationer och mänskliga tragedier som behäftat kärnkraften sedan dess tillkomst.

Kärnkraften framstår i Mobergs skildring som en anomali inom det teknologiska komplexet, en teknik vars destruktivitet och orimlighet saknar motstycke. Hon tycks också mena att den teknikoptimism och okritiska framstegsivran som präglade införandet av kärnkraft i Sverige är i en klass för sig.

Åsa Mobergs bok. Det är tveklöst så att kärnteknikens skadeverkningar är enorma i sin omfattning och varaktighet. Men mot bakgrund av pågående klimatförändringar och deras befarade effekter i form av artdöd och försurade hav är den knappast ensam om att ha konsekvenser som i praktiken är eviga.

 

Genom kärnkraftens lins framträder hela det teknologiska projektet tydligare. Den förser oss med en illustration av att all teknik är politisk, i bemärkelsen att den gynnar vissa samhällsordningar och försvårar för andra. Kärnkraft kräver centraliserat beslutsfattande för att fungera, medan ett alternativ som solenergi är mer kompatibelt med lokala former av demokrati. Exemplet kärnkraften visar också hur en ökad teknisk komplexitet försvårar för politiskt inflytande, helt enkelt för att tekniken blir för avancerad för att kunna begripas av lekmän. Vidare ser vi att samhällets vilja att bruka en viss teknik konstruktivt ofta medför att man tvingas acceptera också dess mest destruktiva tillämpningar. Så länge det finns kärnkraft, kommer det att finnas kärnvapen.

Och, kanske viktigast: kärnkraften visar på det problematiska i att lösa av tekniken orsakade problem på teknisk väg. Kärnkraft, som skulle avhjälpa energikrisen och förhindra vattenkraftens ödeläggelse av älvar, har resulterat i ekonomisk förlust, ekologisk katastrof och en i princip olöslig avfallsproblematik.

 

Den närmast religiösa tilltro till tekniken som gör det möjligt att fortsatt argumentera för utbyggnad av kärnkraften är, menar Moberg, under avtagande, som alla religiösa rörelser i vår sekulariserade tid. Jag är av en annan uppfattning: Teknikens religion har inte försvagats - den har bara blivit mindre lätt att identifiera, efter att ha gjort hela vår tillvaro till sin katedral.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!