Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ännu en yvig, hopplös, opålitlig och älskad pappa

Charlotta von Zweigbergk.Foto: ORDFRONT

Charlotta von Zweigbergks självbiografiska roman om sin pappa är inte särskilt originell, men bärs av ett vuxenlugn, tycker Annina Rabe.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN | RECENSION. Åh, alla de hopplösa papporna. Yviga, opålitliga, egocentriska, men också roliga och briljanta. Det är en viss typ av pappa jag tänker på: den sorten som kan bete sig nästan hursomhelst och på något sätt alltid komma undan med det.

Där finns alltid en dotter eller flera i kulisserna som ägnar livet åt att hantera hans svek, att försöka förstå och komma honom nära.

Charlotta von Zweigbergks pappa hette Jurgen och var i sin krafts dagar en framgångsrik redaktör på bland annat Sydsvenskan och Gotlands Allehanda. Som pappa tycks han ha varit något av en ”allt eller inget”-typ: kärleksfull och bekräftande när han ville det, avståndstagande och rentav elak när han var på ett annat humör.

När vi möter honom i dotterns självbiografiska roman ”Dippen och jag” (Dippen är Charlottas smeknamn på sin pappa) håller han sakta men säkert på att glida ner från piedestalen. Gammal med begynnande alzheimer, tilltagande förvirring och allt svårare att klara sig själv.

Och mitt i allt detta står en vuxen dotter och undrar vem han varit, vem hon har varit, och vilka de var för varandra.

Vuxenlugn försoning

von Zweigbergk är befriande osentimental när hon beskriver den sista tiden tillsammans med en pappa som till sist måste låta sig kuvas, inordnas i ett vårdsammanhang.

Och dottern måste sakta inse att hennes gamla pappa håller på att ersättas av en ny: ”Det är små bitar som dör, en i taget, och min pappa är inte den pappa jag alltid haft. Det gör så väldigt ont.”

”Dippen” är inte en av de mest originella pappaskildringar jag läst (bortsett från att varje pappahistoria förstås är unik), men den bärs av ett slags vuxenlugn; som om dotterns försoning med pappan besjälat även texten.

Skildringen av pappan i hans krafts dagar är det som stannar kvar längst efter läsningen. von Zweigbergk tecknar utan åthävor och manér ett levande porträtt av en människa som av allt att döma var en komplicerad, och möjligen något mer älskad pappa än han förtjänade.

 

Annina Rabe är kritiker i Expressen.

 

ROMAN

CHARLOTTA VON ZWEIGBERGK

Dippen & jag

Ordfront, 231 s.