Annah Björk blir aldrig frisk från sin postcovid

RECENSION. Pandemin tog slut, samhället slog upp portarna och alla friska begav sig tillbaka till jobb, förlustelser och umgänge. Men för Annah Björk och många andra blev det inte så. Hon insjuknar i covid 2020, men medan maken och barnen tillfrisknar är Annah Björk fortfarande sjuk. Febern lämnar inte kroppen. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Årstid efter årstid. Ansträngningar så enkla som att duscha kan leda till att hela dagen blir förstörd. Medverkan i spalter och etermedier är otänkbart.

Annah Björk är kulturjournalist med uppdrag för SVT, TV4 och Svenska Dagbladet. Nu har hon skrivit en bok om att leva med postcovid och hela den personlighetsförändring det innebär. Först ja till allt, sedan till nej till allt. Hon är en skugga av sitt forna jag, men hennes man stannar kvar. Det är, skriver hon, nästan som att han är otrogen. Hon är ju inte där. 

Annah Björk går från uttolkare av samtiden till ett offer för den. Sjukvården är valhänt, för att inte säga obefintlig. Köerna absurda. Postcoviden en gåta. Hon har en lång lista med symptom. Men någon bot finns inte. Den enda som på riktigt verkar bry sig är en fysioterapeut på Karolinska i Huddinge. 

Hela det första året är en utdragen kamp för att över huvudtaget få hjälp. Hennes föräldrar och syster i Västsverige är fullt upptagna med en tragedi på närmare håll. En läkare säger brutalt att hon ska vara glad för att hon inte är död. Till sist får Annah Björk på en skiktröntgenbild se förklaringen till sina andningssvårigheter. Lungorna ser gråmelerade ut. Hon har dyspné. Det känns som att andas ut genom ett sugrör.

Men jag antar att det är för att hålla sig kvar i livet som skrivande tänkande människa, som hon bit för bit skriver den här boken. Det finns knappt några element av undersökande journalistik, eller analyser. Det är inget reportage, det är en rapport. Jag fattar sympati för Björk utan att hon tigger om den. Under läsningen förstår jag steg för steg att vi bor några kvarter från varandra. Backen upp till Coop som hon inte längre orkar gå. Backen ner till vattnet. Trapporna där hon förgäves försöker träna sig ur sitt sjukdomstillstånd. Jag lägger pussel med de geografiska småbitarna samtidigt som hennes historia promenerar in mot mitt hjärta.

Vem är man när det inte går att jobba längre?

Björk bara förklarar läget, på en gång sakligt och förtvivlat. Ibland glimmar texten till av litterär verkshöjd. Hon tänker på filmen ”Det stora blå”. Fantiserar om att ha gälar. Att simma mot djupet. 

Vem är man när det inte går att jobba längre? Vem är man när man varit högpresterande och inte längre kan eller får prestera? ”Värdelösheten” kallar Björk det. Abba släpper sin nya platta och Björk får frågor om att komma och kommentera i de vanliga medierna. Tv, radio, allt. Smärtan när hon måste säga nej. Det här är allt hon kämpat för. Att vara den man ringer.

Jag tar en promenad mot kvarteret där hon bor med sin familj. Passerar det röda tegelhuset som en smutsig privatspanare. Sneglar mot de nerdragna persiennerna. 

Knacka på och lämna en blomma vore egentligen rimligare än att skriva den här recensionen. Att hon över huvudtaget orkade skriva den här boken är lite av en gåta. En kamp mot värdelösheten som hon slutligen vann.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.