Anna Jörgensdotter / Bergets döttrar

Aase Berg blir drabbad av Anna Jörgensdotters bok Bergets döttrar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Är det något jag räknar med när jag slår upp en ny bok av Anna Jörgensdotter, så är det att jag kommer att hänföras av språket. Jörgensdotter skriver högkvalitativa slukarböcker, men ovanligt nog är det snarare språket än intrigen som skapar sträckläsningsdriv.

 Därför blir jag lite bekymrad i början av nya romanen: här använder Jörgensdotter ett ålderdomligt dialektalt språk, en språklig bonnläppighet som visserligen ligger helt i linje med handling och miljö, men som hotar att bli opersonlig.

 Men den osynliga berättarens röst tar sig snabbt alltmer ton. Sättet att uttrycka sig, både hos berättaren och i repliker, förändras omärkligt i subtil takt med tiden från romanens början år 1938 till dess slut 1958, vilket inte hindrar berättaren från att ibland helt fräckt ta plats med modern röst.


Bergets döttrar är en kollektivroman, den håller förvånansvärt många engagerande bollar i luften samtidigt, och Jörgensdotter är skicklig som en gammal ryss – minsta biroll kan, på bara några få rader, växa till ett eget, intimt livsöde.

 Syskonen Steen, tre systrar och två bröder från en liten by utanför Sandviken, är de viktigaste personerna. De växer från tonår till medelålder, och vi får följa alla fem genom liv och arbete.

 Men den stora huvudpersonen i Bergets döttrar är inte individerna, utan det trånga samhällsnät de alla, mer eller mindre omedvetet, är intrasslade i. Klass, kön och konventioner styr alla livsval, livshunger och upptäckarglädje ställs mot outtalade men starkt hämmande sociala krav. Karin Steen dör i barnsäng, hennes syster Sofia möter något som ser ut som respektfull kärlek men som ändå havererar i håglöshet och tristess, medan den tredje systern, den egensinniga, barnlösa Emilia, trots allt lyckas närma sig någon form av eget val.

Bergets döttrar handlar om det dolda förtrycket under en svunnen tid, och det är lätt att urskilja förtryck i backspegeln, med facit i hand, i synnerhet ett feministiskt facit. Jag känner mig oändligt tacksam över att jag inte föddes under en tid då det oftare var ett socialt och kroppsligt måste eller en ren förbannelse än en lycka att bli gravid.

 Inte heller sex är riktigt tillåtet som glädjeämne för kvinnorna – tjejerna som gillar sex i boken är i allmänhet de som dör, eftersom sex står för frihet och friheten är förbjuden. ”Det är som om det vore ett och samma: Friheten och skammen”, tänker Karins dotter Lillemor.

 Men känslan som blir kvar i mig efter att ha vistats i Jörgensdotters vackra bok i flera dygn är inte enbart en insikt om hur oändligt mycket enklare det är att få utvecklas i dag, utan också en sorg: hur gick det till när sex och kärlek övergick från att vara närmast ouppnåeliga men subversiva frihetshandlingar, värda att sträva efter och slåss för, till att ingå i samtidens nystajlade förtrycksapparat av tomt skramlande bekräftelsebehov? När nästan all nyvunnen frihet snabbt slår över i förtryck, hur har vi då förvaltat våra möjligheter?

FAKTA

ANNA JÖRGENSDOTTER | Bergets döttrar | Albert Bonniers, 461 s.