Anita Goldman / Om jag så måste resa till Los Alamos

Publicerad
Uppdaterad
Anita Goldman besöker i sin nya roman platsen där atombomben föddes.
Nils Schwartz följer med på en vandring in i paradoxernas taggtrådshärva.
Jag är jämngammal med atombomben. I hela mitt liv har jag suttit på en kruttunna och sett Doktor Strangeloves militärgröna och kritstrecksrandiga kamrater stå och tjuvröka några meter därifrån. Den tanken går inte att uthärda på annat sätt än att inte tänka den. Vi har hunnit bli över sex miljarder som varje dag inte tänker den tanken.
Till dem hör dock inte Anita Goldman som i sin nya dokumentärroman reser till atombombens vagga, innesluten mellan fyra bergstoppar i Los Alamos i New Mexico.
Det är denna gryta som den amerikanska försvarsmakten 1942 låter utrymma för att under största hemlighet sätta atombomben på långkok under vetenskaplig ledning av Berkeleyprofessorn Robert Oppenheimer och militärt befäl av brigadgeneralen Leslie Groves.
Tre år senare har de båda monstren Little Boy och Fat Man likt två homunculi stigit upp ur grytan för att i tur och ordning kasta sig över och förtära först Hiroshima och sedan Nagasaki.
Det var egentligen en reservplan. Det tänkta målet var Berlin för att hejda tyskarnas egen kärnvapenutveckling. Men Tyskland hade ju redan kapitulerat utan att utveckla någon annan bomb än den Wernher von Braun medförde i huvudet när han flyttade till USA efter kriget.
Los Alamos stab växte snart ut till en stad, som fortfarande är USA:s centrum för kärnfysikforskning med 12 000 invånare.
Ingen så liten stad har fostrat så många Nobelpristagare. Oppenheimer fick dock inte själv priset innan han dog i strupcancer 1967, 62 år gammal. Han hade då också överlevt några år av utfrysning efter att ha brännmärkts av McCarthyismen på grund av sitt radikala umgänge i ungdomen.

Goldman ringar in Oppenheimer med hjälp av fyra par kvinnoögon – den kommunistiska älskarinnan som tog livet av sig, den alkoholiserade hustrun, dottern som också hon begick självmord, samt en kvinna i Los Alamos grannskap, ett slags 1900-tals-Thoreau som gör anteckningar om naturen och det enkla jordnära livet. Trakten beboddes ursprungligen av indianer och Goldman ställer deras cykliska naturfilosofi mot den linjära utvecklingsteknologi som på samma plats driver mänskligheten till avgrundens rand.
Goldmans sökande och undersökande jag – närvarande i inskjutna kapitel – dyrkar inte upp några hemliga skåp, vänder inte på några stenar. Snarare stöter hon på en härva paradoxer likt taggtrådshinder kring det gigantiska atomlaboratoriet.
Oppenheimer själv är den största paradoxen. Han ville bygga atombomben – inklusive utprovning på levande mål – som vapen mot alla kommande krig. För att människan inte ska förgöra sig själv måste hon ha medel nog att kunna göra det.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag